Jag har alltid varit väldigt kritisk mot mig själv. Aldrig varit riktigt nöjd och velat mer. Efter alla år jag kämpat med livet så har jag såklart blivit mer förståndig och fått nya syner på livet. Just idag känner jag att jag njuter av livet. Även om vissa saker gör lite ont i hjärtat. Jag njuter av hur långt jag tagit mig. Jag kommer aldrig glömma hur dåligt jag mådde hösten 2013. Jag ville inte leva mer. Det är inte ens två år sen och idag är jag tusen gånger starkare. Jag har gråtit i Australien med. Varit arg,ledsen och besviken på livet. Men just idag känner jag en liten stolthet. Jag känner mig inte på långa vägar klar. För jag kan bara bli ännu bättre, starkare och utvecklas mer. Jag är stolt över att jag fixat min diabetes. Att jag vägrade må så där dåligt och på egenhand fixade till mina höga värden. Jag är stolt över att jag pratar engelska varje dag, och får höra att min engelska är riktigt bra. Jag tjöt mig igenom engelska läxorna i skolan, jag klarade aldrig några prov och när jag började resa i Europa var det svårt för mig att göra mig förstådd. Jag har lärt mig engelska igenom att resa. Jag har lärt mig massor i Australien. Min stora utveckling gjorde jag nog i Darwin. Idag bryr jag mig inte längre om jag har engelsk eller svensk talande kompisar. Jag växer för varje dag och jag har hittat hem. Hela världen är mitt hem.