Travel make lifes powerful

Jag har alltid varit väldigt kritisk mot mig själv. Aldrig varit riktigt nöjd och velat mer. Efter alla år jag kämpat med livet så har jag såklart blivit mer förståndig och fått nya syner på livet. Just idag känner jag att jag njuter av livet. Även om vissa saker gör lite ont i hjärtat. Jag njuter av hur långt jag tagit mig. Jag kommer aldrig glömma hur dåligt jag mådde hösten 2013. Jag ville inte leva mer. Det är inte ens två år sen och idag är jag tusen gånger starkare. Jag har gråtit i Australien med. Varit arg,ledsen och besviken på livet. Men just idag känner jag en liten stolthet. Jag känner mig inte på långa vägar klar. För jag kan bara bli ännu bättre, starkare och utvecklas mer. Jag är stolt över att jag fixat min diabetes. Att jag vägrade må så där dåligt och på egenhand fixade till mina höga värden. Jag är stolt över att jag pratar engelska varje dag, och får höra att min engelska är riktigt bra. Jag tjöt mig igenom engelska läxorna i skolan, jag klarade aldrig några prov och när jag började resa i Europa var det svårt för mig att göra mig förstådd. Jag har lärt mig engelska igenom att resa. Jag har lärt mig massor i Australien. Min stora utveckling gjorde jag nog i Darwin. Idag bryr jag mig inte längre om jag har engelsk eller svensk talande kompisar. Jag växer för varje dag och jag har hittat hem. Hela världen är mitt hem. 
 
 

Jag simmar, men sjunker.

Ännu en natt är här, och jag kan som vanligt inte sova. Jag bara tänker och oroar mig. Alla säger "ta en dag i taget," men jag kan inte och det går inte. Jag måste hela tiden tänka efter, och försöka planera. Många gånger vet jag vad jag vill i mitt liv, men jag planerar om för andra. Jag vet att folk kommer att skriva att jag måste tänka på mig själv mer, men jag kan inte. Jag mår inte bra när jag försöker göra enbart beslut för mig själv. Min tid innan i Australien, och tiden här och nu är så jävla jobbig ibland. För jag vet att folk saknar mig, att jag har folk där hemma som behöver mig. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska åka hem. Inte för att jag själv vill, utan för att andra vill. Kan jag inte göra andra människor glada så känner jag mig misslyckad. Jag känner att jag inte duger till. Jag försöker hela tiden bli ett bättre människa, för att förstå alla och finnas där. Men man räcker inte till alla. Det är de som håller mig vaken om natten. De är därför jag känner mig så ledsen. När jag inte kan hjälpa, och jag ser människor må dåligt så brister mitt hjärta. Folk kan till och med bli arga på mig, för att jag är så envis med att hela tiden fråga om allt. Men av hela mitt hjärta vill jag bara väl. Men det blir så många gånger fel. Jag är inte lycklig i Sverige. Jag kan inte vara lycklig här. Jag önskar jag kunde räcka till. Jag önskar att jag kunde vara bättre. Att livet bara kunde få levas. Men jag är kvar här, och hoppas. Hoppas på att det någon dag blir bättre.
 
 

Någon gång måste jag berätta.

I Augusti föra året när skolan började igen så trodde jag att livet skulle vända. Ny dagar i skolan, nya människor att lära känna och en ny kärlek som jag aldrig trodde skulle göra mig så illa.
 
Det vart inte alls som jag hade trott. Skolan bjöd på många krävande kurser och mycket bråk i klassen. Konflikter till mera konflikter. Jag saknade mina gamla internat vänner varje dag. Killen som jag dejtade som folk trodde var så fantastisk och som jag trodde på. Visade sig vara det största svinet jag någonsin dejtat. För oj vad han fick mig att gråta. Så många lögner som kom fram. Så mycket besvikelse på besvikelse. Jag gjorde allt för honom. Ändå dög jag aldrig. Efter varje gång han hade gjort mig ledsen så grät han igenom våra samtal. Genom hans prat om hur dålig han själv var förlät jag honom. Då jag tänkte att han är så fin inerst inne. Han total manipulerade mig och fick mig att hata mig själv. Att han gjorde mig osams med fok gjorde inte saken bättre. Jag förstod inte varför våran gensamma vän var så arg på mig, vad gjorde jag för fel. Att jag inte kunde lita på honom och att allt bara blev fel. Då personer la sig i och det var så mycket snack gjorde att jag heller inte var den tjejen jag brukade vara. Jag oroade mig hela tiden och ville alltid prata för att jag mådde så dåligt. Jag blev svartsjuk av mig.
 
Att det var tuffa lektioner i skolan, att han gjorde mig så ledsen, att jag förlorade en vän och att de hände tråkiga saker hemma i Linköping fick mig att hamna långt ner. Allt gammalt sprang i fatt mig. Nästan dagligen fick jag höra om vilken hemsk person jag var, att jag var ful, att jag inte var värd något bra, att jag var falsk, vad jag en gjorde så var de fel. Två personer som jag trodde så gott om, sänkte mig totalt. Hela 2013 var ett kämpigt år för mig. Jag gick igenom så otroligt mycket. Jag är den som alltid ger till andra men får oftast inte lika mycket tillbaka, och så var det verkligen det året. Jag blev så otroligt sviken av folk gång på gång. Folk drog in mig i alla bråk för att jag var den stabila stoplen som tydligen skulle kunna ta allt och skulle kunna reda ut allas problem.
 
I November för ett år sen var de nog den tyngsta månaden. Jag åkte till psyk tre gånger inom två veckor. Jag ville ge upp. Hela livet har jag kämpat ifrån psykisk misshandel, kämpat i skolan där ingen trodde på mig i låg och mellanstadiet. Ifrån kompisar som tyckte att knarka var viktigare en livet. Att gång, på gång blivit sviken av folk som jag trodde var mina vänner och fått hjärtat krossat. Från så mycket som jag inte ens kan prata om för att det fortarande gör ont. Jag orkade inte mer. Jag drack massor alkohol, missade en hel del från skolan, var inte alls med på lektionerna som jag borde, åt knappt, stängde ute folk och sov antingen ingeting alls, eller en hel dag. Jag var ingen bra människa, för någon.
 
Det här året började med ett tufft jävla beslut också. Ett beslut som fortfarande gör sig påmind hos mig och som jag aldrig kommer vara stolt över.. Den här killen gjorde mig gravid. Jag fick inte ens chansen att säga vad jag tyckte och tänkte om saken. Det var egentligen ett bra beslut, att jag gjorde abort för barnet hade inte fått en rättvis uppväxt. Ni som också vet hur sjukt jävla barnkär jag är kanske kan anna att det här var ett helevte för mig. Jag hade önskat att han hade funnits där för mig. Lyssnat, tröstat mig och följt med mig. Men det var synd om han. Som alltid. Bara synd om honom.
 
Jag klarade mig ur den värsta situationen. Min räddning var helt klart Gambia. Där jag fick andas, göra det jag drömt om och där jag hela tiden fick komplimanger för den jag var. När jag kom tillbaka till skolan var kontakten med den här killen helt uppsagd. Klassen blev också bättre. Vi hittade tillbaka till varandra. Jag började även inse vilka mina riktiga vänner va och började ta avstånd från dem som gjort mig så besviken.
 
Idag känner ett hat till killen för allt han gjorde och för alla de gånger han borde gjort något. Jag saknar min gamla klass, ibland. Jag har mina stora drömmar som jag håller på att uppfylla. Jag satsar på att jobba och umgås med mina riktiga vänner. Jag kommer att ha fler motgångar, det vet jag. Men jag måste för min egen skull kämpa och bara kämpa. Låta allt ta sin tid för att jag ska kunna bearbeta saker och växa i mig själv. Det är dags att börja tro på livet igen och leva det som jag aldrig levt det. Jag skriver inte det här för att hänga ut någon eller för att det ska vara synd om mig. Jag skriver det för att påmina mig själv om hur långt jag tagit mig. Idag har jag tre jobb, snart flyttar jag till Australien, jag har inget behov av alkohol, jag äter lite bättre och jag mår bättre! Jag var då svagare en någonsin och idag starkare en någonsin.
 
Jag vill tacka de som fanns där för mig i Karlskoga, de som såg när jag föll och de som jag bara kunde släppa en del av mina tankar hos. Tack till Karin, Sara, Pelle, Elin, Jenny, Sabina, Anders och till min saknade Martin som fortfarande var i livet då.
 
Jag vill också tacka vänner i Linköping som fanns här när jag kom och hälsade på eller som jag kunde prata med i telefon. Tack Matllda, Beccy, Iza, Steffi, Rebecca och Natta.

Tiden går. Men den har satt sina spår.

Jag har inte skrivit sen april. Så mycket har hänt och tiden har bara försvunnit iväg. Både min mobil och dator är sönder, så heller inte kunnat skriva.
 
Men vad har jag gjort med min tid då, sen senast? Vad händer i mitt liv?
 
Jag har avslutat min praktik på röda korset där jag fick mycket väl godkänt. 
 
Jag har fått reda på en massor lögner och sjuka saker som killen jag dejtade i ett halvår dragit ihop. Under vår tid var han helt fantastisk de två första månaderna. Sen gjorde han mig besviken gång på gång, han gjorde mig ovän med folk, han höll inte det han lovade och på slutet var han riktigt elak. Han krossade mitt hjärta och han skadade mig riktigt psykiskt. Det gör fortfarande ont när jag tänker på honom. Jag hatar honom och vill aldrig mer se han. Men att jag varit nere handlar bara inte om honom utan hur illa jag blev behandlad av en tjej som jag trodde var min vän, hur mycket jag började hata skolan för allt skitsnack och allt förflutet som jagade mig. Men just nu är det bättre, allt är bättre utan honom särskilt.
 
Men under påsken fick jag träffa Henrik Larsson för andra gången, jag fick säga mina ord, fick en kram och autograf, helt lycklig! Har tattuerat in tre hjärtan i nacken för min mamma, hund och mormor.
 
Skrivit ett examens arbete på 21 sidor om hur Sverige jobbar med orginastioner, FN och så vidare.Redovisat om resa till Gambia och opponerat på en klasskompis arbete om mobbning där jag fick mycket bra respons på både mitt arbete och redovisningar. Jag var i London med klassen och jag har tagit examen.
 
Jag har nu flyttat tillbaka till Linköping. Jag har festat en del, hängt med kompisar, varit på Bråvalla, varit barnvakt åt brorsbarnen i fem dagar där vi gjorde dagsutflykter, varit i härliga Barcelona och hälsat på kompisar i Lycksele.
 
Jag sitter nu i min kompis lägenhet och är kattvakt i stan. Förvirrad av alla tankar och med en stor saknad i hjärtat. Min älskade vän tog sitt liv för snart fyra veckor sen. Jag klandrar mig själv för att jag aldrig sa hur mycket han betydde för mig och att jag alltid skulle finnas där. Om jag bara hade vetat att han mådde så dåöligt, hade jag gjort allt jag kunnat för att dra upp han igen. Han var alldeles för fin och bra för att försvinna, världen behövde en sån som han.
 
Jag vet att allt är rörigt i inlägget, men det är sånt mitt liv är. Jag visar inte mycket känslor, men ibland vill jag. För jag vet att jag kan och även om det finns få så har jag några riktigt fina vänner.
 
Jag vet att alla kan se det här, men jag vill visa folk att det inte är okej att ta emot lögner och att bli behandlad illa av andra människor. Jag hoppas att folk kan sätta ner foten hårdare och inse att man ALDRIG ska behöva må dåligt på grund av en annan persons handlingar. Det har tagit mig tid, men jag vet nu att det aldrig var mitt FEL att han gjorde mig så illa, han var sjuk, han behövde hjälp och det hoppas jag att han får. 
 
Att lägga skulden på sig själv för att någon annan tar självmord trasar sönder en, jag påminner mig själv om det jag tidigare sagt och gjort för honom och att det var hans val att lämna livet utan att be om hjälp eller visa hur dåligt han mådde på rikigt. Jag kan inte hatat honom, jag kommer alltid att älska han och jag ska kämpa för att få bort skulden. Så vad jag vill säga är ta inte emot massor skit, påmin dig själv om allt bra du gjort och vad du kan. Det finns alltifd folk som älskar dig även om du inte älskar dig själv och glöm aldrig att det ALLTID ÄR FÖR TIDIGT ATT GE UPP!
 
Kärlek till alla där ute som kämpar, har fått sitt hjärta krossat, gråtit sig trött och till er som gått vidare och nu mår bra. Vart ni nu en är i livet och vad ni en gör så va stolta för era handlingar och tacksam för vad ni gjort!
 

När man försöker.

Jag skriver allt mer sällan. Jag har så mycket jag vill visa och berätta. Men tiden springer iväg på annat håll. Jag vill inte skriva för mycket inlägg då jag har så mycket ilska, besvikelse och sorg inom mig. Jag kan liksom inte dela med mig av allt, men i små mängder. Kanske kommer ett inlägg med bilder imorgon, jag vill ju fortsätta att visa fantastisk Bryssel och början min berättelse om Gambia. Men kanske ett inlägg dröjer igen. Det är som att jag alltid måste vara bered på att morgon dagen kan gå helt fel. För när jag väl känner att saker börjar att ordna sig så händer något nytt.
 
Jag hinner aldrig bearbeta det som händer. Även om folk säger att jag inte är ensam och att det blir bättre så är det inte det jag behöver höra just nu. Jag behöver göra roliga saker, få kramar och någon som kan vara ärlig mot mig.
 
Bara två veckor innan jag drog till Gambia fick jag fatta mig ett beslut som jag aldrig trodde skulle vara så svårt. Allt vart så tramatiskt, både psykiskt och fysiskt. Det värsta är att man känner skam. Man klandrar sig själv för att andra människor har gjort en illa. Jag har alltid gjort det, Alltid undrat vad det är för fel på mig, eftersom folk skadar mig mer en vad de älskar mig. Jag är så besviken på männskligheten, hur vi behandlar varandra.
 
Dags att vakna upp och tänka igenom hur ni själva beter er. Bryter ni era löften? Finns ni där när någon behöver er? Berättar ni för era nära och kära att ni älskar dem? Det finns inga perfekta människor, men det är så lätt att fastna i sig själv och glömma bort de människor som man alltid ska bemöta med respekt och vänlighet.
 
 

Juni 2013.

Juni
 

Samma dag som jag flyttade ifrån Karlskoga till Linköping över sommaren så kollade jag och mamma på
när Sverig mötte Norge i en vänskapsmatch.
 
 
Jag och Matilda testade på äventyrsgolfen som är rätt nybyggd i Linköping. Jag och Carro gjorde en film om spottwomen som jag inte lagt ut ännu ;)
 
 
Jag var med mina kompisar, fikade, festade, vände på dygnet och myste med Sandy.
 
 
Jag åkte och badade, tittade på när Alexander firade midsommar på dagis och jag själv firade midsommar hos Nina.
 
 
Jag åt glass på Jenny's med mamma. Drog på Bråvalla som blev ett minne för livet och bland det roligaste jag gjort.
 
 
 
 

Hur jag mår?

Hur mår du? Den jävla frågan hatar nog jag. Jag svarar oftast väldigt fort med att jag är trött eller att jag mår bra. Men frågan är hur mår jag egentligen? Jag har nog aldrig kunnat svart helt ärligt på den frågan. För iband vet jag inte ens själv. Just nu sitter jag och försöker göra mina läxor, medens mina tankar är helt någon annan stanns. Är jag redo för att öppna mig själv, berätta om saker jag varit med om som ingen annan fått höra förut? Blir man någonsin redo för att blotta sig själv? Nej. jag tror faktiskt inte det. Men jag tror man måste ha styrkan och viljan till att vilja förändra sin situation. För det vill jag. Jag vill inte ha den här ångesten för att gå till skolan, jag vill inte ligga efter. Jag vill inte vara livrädd för att behöva bli sårad, jag vill inte ha mardrömmar och vakna varje natt. Jag vill ha kul, kunna göra bra ifrån mig. Kunna vara mig själv, även bland de som inte tycker om mig för den jag är. Ibland känns det som jag ska explodera. För jag tar hela tiden på mig för mycket, fokuserar på det som jag tror ska bli lättare och gömmer det som är svårt. Jag vill bara kunna vara en superwomen hela tiden som klarar allt. Men ingen kan vara det hela tiden och vi alla måste prata av oss någon gång. Jag måste bara lära mig att hålla fokus på några saker och inte på allt samtidigt. Har jag gjort en läxa ska jag vara nöjd, inte vara missnöjd för att jag alltid tycker att jag kunde gjort bättre. Jag har ingen aning om hur man älskar sig sjlälv. Jag beundrar er alla som gör det och ni ska vara stolta för varje prestation ni gör. Det spelar ingen roll om det handlar om att ni klarat ett prov, städat, eller hjälp någon annan. Det finns inga små prestationer, för jag tror att många gör mer bra saker en vad vi själva ser. Folk är värda mer uppskattelse och kärlek en vad en vad en del får. En dag ska jag må bättre i mig själv och kunna göra allt jag vill, för det måste ske!
 
Bild ifrån 2012.
 

April - Maj 2013.

April
 
Jag gjorde en fältstudievecka i Linköping på en privat förening för social och mental hälsa. Hade påsklov en vecka där jag träffade vänner, släkt, kollade hockey och åt mysiga middagar ute och festade.Tog en piercing tragus och färgade håret brunt.
 
Jag åkte tillbaka till skolan där vi firade Gustav, sökte sommarjobb och umgicks med folk. Fick en del del blåmärken av allt innebandy spelande.Höll igång och tränade rätt mycket med.
 
 
Fortsatte att kampas med mina dåliga relationer jag hade och människor som svek mig gång på gång. Åkte till pålsboda för första gången där jag gick på marknaden och festade. Umgicks mest med Viccan på internatet och vi gick en hel de härliga promenader. Åt världens godaste pasta med Karin och Viccan.
 
 
Maj.
Jobbad på ett läger här på skolan en helg med barn. Stukade fingret på innebandyn.
 
 
Hade interjuv och visning för de nya sökande till vår utbildnig som jag och Becca var projektedare för. Blev bra! Åkte ut till Bobban för att grilla med killarna, dricka öl och mata hästarna.
 
Jag gjorde blonda slingor i mitt hår.
 
 
Var i ett jätte mysigt ställe med ett gäng kompisar där vi grillade och myste. Min bror med barn och mamma kom hit för att hämta hem lite grejor och hälsa på.
 
 
Testade om mina vindskyddskläder funkade att ha som regnkläder.
 
 
 
Drog ut på kanothajk i tre dagar med klassen.
 
Var på en kulturfestival med skolan, såg iron man 3 med Karin på bio och drack en god drink.
 
 
Hade avslutningskväll på skolan där jag var med och sjöng. Sen hade vi avslutning sista maj. Många ledsna avsked och tårar. Hade fest på kvällen för oss fritidsledare Fick stipendium på 1000 kr till min Gambia resa.
 
 
 
 
 

Januari - Mars 2013

Januari.
 
Hängde masssor med Martin, Pelle och Tobbe sågs i princip varje dag i en månad. Festade, kollade filmer, gick på bio och jag bodde typ hos Martin under den här månaden. Vi överaskade Viccan på internatet när hon fyllde 22 år.
 
 
Var nervös inför vinterfjäll, köpte en hel del kläder till det. Blev en del psykolog samtal med Viccan och Gustav, då jag började året med relationsproblem.
 
 
Åkte till Linköping en helg för att överaska mamma som skulle fylla år och fira Nina Hos Nina körde vi fyllespel som vart klockrent med videosar och telefonsamtal.. Lärde känna Michell och David som jag hängde med en hel helg.
 
 
 
Februari
 
Åkte iväg med fritidsledarna till Hemavan för att åka utför och längdskidor. Var bland det läskigaste jag gjort och jag hade mest hemlängtan. Åkte 17 timmars buss och hade en del roliga lekar på bussen.
 
 
Överaskade Alex som fyllde år, fortsatte att hänga med Martin och Pelle.
 
 
 Hade sportlov då jag var i Linköping. Var på överasknings fest för Adde. Filmade till våran dokumentär film i skolan som handlade om skate. Var barnvakt åt Tuva och Leo. Festade och var med kompisar.
 
 
 
 
Mars
Lärde känna Issy, hade taco kväll på internatet, fick tårta för att vår klass hade vunnit vinterfrilulftsdagen. Hade en kväll för ett gäng med utvecklingstörning  och pryde omsaget av skolans kurskatalog.
 
Firade Abdul. Va på cafekväll i skolan där vi körde "på spåret" mitt lag vann. På friluftsmetodiken gjorde vi wokad fruksallad och hajbanan.
 
Hade myskväll med Viccan och drog hem till Linköping för att träffa vänner och festa. Blev drogad en kväll.
 

Jag talar ut..

Jag kan knappt sätta ord på saker längre. Hur ska jag förklara så någon förstår? Jag vill inte ses som någon svag människa som tycker synd om sig själv eller som bara gnäller och ger upp. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Jag orkar inte ta upp saker med folk. Jag har vänner, men mitt i  allt så känner jag mig så ensam. Mina värsta dagar har jag aldrig pratat ut om. Minnen ger sig aldrig och jag känner mig helt värdelös. Vad en folk säger så är det allt negativt jag fått höra som ekar inom mig om vad jag egenligen är.
 
Det här året har varit det värsta jag upplevt. Jag kan inte ens räkna på hur många gånger jag blivit sviken och behandlad illa. Alla säger bara att jag ska skita i folk som gör mig illa. Men jag kan inte bara sluta tycka om folk sådär. Har jag älskat någon så har jag verkligen gett bort en del av mig själv. Jag kan inte sluta tänka på andra. Jag vill alltid prioitera alla andra först. Jag vet att jag förstör mig själv igenom att låta folk påverka mitt mående negativt, men jag kan inte kontrollera allt.
 
Jag är så trött på skolan, så trött på folk här. Jag har aldrig känt mig så illa behandlad och sviken som jag gör nu. Jag saknar så mycket i Linköping, men jag har panik för att flytta tillbaka dit. Saker i den staden har gjort mig så illa. Jag vill inte tillbaka dit och bo där igen. Jag tror aldrig att jag kommer bli bra nog som fritidsledare. Jag undrar vad jag gör här? Jag orkar inte ens göra mina läxor längre.
 
Jag hatar mig själv för att jag låtit ilskan ta en del av mig. Jag som alltid brukar ta mig igenom allt och se livet med glimten i ögat och vägen till det positiva.
 
Det gör så ont att vara så hjälplös, när jag av hela mitt hjärta vill rädda min bästa vän ifrån allt hon går igenom. Jag vill ta bort allt och göra dig frisk. Jag kan bara inte förlora dig.
 
Vården är hemsk, jag orkar inte alla nedslag. Min diabetes gör mig sjukare. Jag orkar knappt bry mig längre, för jag får ändå inte den hjälp jag behöver. Ingen har tid och ingen bryr sig.
 
Jag har mina drömmar och mål. Men just nu orkar jag inte äta ordentligt, jag sover knappt, jag är mer arg och ledsen en glad. Jag är stressad och orolig. Jag har blivit något som jag inte kan acceptera. Jag måste hitta rätt bit på vägen, för det här dödar mig.
 
Jag håller på att gå in i väggen, jag vill för mycket och jag bryr mig för mycket. Ångesten äter upp mig när jag inte klarar av de jag vill göra. Varje minut är en kamp, jag måste börja bearbeta allt ifrån mitt liv. Till slut kan man inte gömma allt längre, det tar stopp.
 
Men mitt i allt vill jag fortfarande säga hur tacksam jag är till de som ger mig fina komplimanger, till de som tror på mig och till de ytterst få som aldrig svikit mig. Jag är tacksam för att ha ett hem, att jag har vänner och att jag kan äta mig mätt. Att jag  inte lever i något krig, förutom med mig själv. Varje dag är jag tacksam för allt det fina som jag har, för det är de som inte fått mig att ge upp. Så tack.
 
 

Alla blandade känslor.

Det är så mycket som händer i mitt liv nu, nästan för mycket. Vi har fyra olika projekt i skolan. På måndag ska vi ut och vandra i fjället med packning på ryggen i fem dagar. Vi kommer äta, sova, kisa och bajsa ute. Vi kommer sova i tält och behöva bära en 15 - 20kg på ryggen med packning. Det kommer vara tufft och det är inte säkert min diabetes klarar det, jag har krigat med sjukvården för att få hjälp. Just nu tillhör jag inget sjukhus verkar det som och jag får ingen hjälp, skit får man när man flyttar tydligen..Sen är folk på mig mycket och frågar om allt, jag gillar ju att hitta på saker men jag styr ju inte i allt och är inte jag på plats verkar det inte som om folk kan komma på egna saker. Jag är ingens mamma och det är mycket jag inte kan och vet. Folk uttnytar min godhet och jag har börjat tröttna på det. Min kropp och hjärna är slutkörd. Min telefon och facebook går i ett, i skolan är det tusen frågor och knappt i mitt rum får jag andas förens någon ska komma och knacka på. Men jag börjar säga ifrån nu för jag fixar inte allas prolem tyvär. Jag hinner knappt sitta vid datorn ens längre och nu borde jag börja fixa allt inför kvällens äventyr men behövde en paus. Men jag är glad också, fått flera nya fina vänner, fått massor uppskattning och funnit en person som verkligen betyder något för mig och tar mig verkligen för den jag är och ställer upp för mig så mycket. Så jag är otroligt tacksam även om jag känner mig lite stressad. Men det här kommer bli bra, jag tror att jag kommer växa otroligt mycket det här året. Jag har så mycket på gång och att få veta att folk har sånt förtroende för en och uppskattar en och vill följa ens väg känns ändå bra. Jag har aldrig sätt mig själv som en ledare men helt plötsligt är jag det och det känns ju ändå fränt ;)
 
 

Hur mycket ska man ge av sig själv och låta andra ta?

Det känns som att jag i hela mitt liv ställt upp för andra. Följt med på saker fast jag inte velat bara för att göra någon glad. Släppt mina egna planer för att finnas där och lyssna på andra. Gett bort mitt hjärta och visat på alla möjligt sätt att jag inte kommer svika. Varit ärlig och försökt få dem att förstå att jag bryr mig så mycket om mina nära och kära. Men gång på gång är folk oärliga mot mig, spelar något slags spel och förväntar sig att jag ska följa alla deras spår. Aldrig tänka på mig själv eller göra det som känns rätt för mig. Jag vill ställa upp, finnas där och jag offrar gärna min tid och planer om någon behöver mig. Men jag har känslor. Jag behöver också stöd ibland. Jag behöver inga lögner och ingen behöver testa mina gränser. Fråga mig rakt ut så svarar jag. Be mig att förklara varför jag bryr mig så som jag gör, så gör jag det. Jag kan inte ljuga, jag kan inte göra en annan människa illa. Jag ber ingen att de ska ställa upp på samma sätt eller lika mycket som jag gör till andra, absolut inte och jag vill inte gnälla. Jag är inte den som blir arg och jag har klarat av otroligt mycket motgångar i mitt liv och tagit mycket skit. Men nu har jag börjat tröttna. Det känn som att de här har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Det känns som det händer saker hela tiden och är det inte jag som drabbas så är det någon i min närhet och det gör lika ont det, om inte ondare att se sina när må så dåligt och veta att man inte kan ta bort deras smärta. Jag är inte den som ber om saker men snälla om ni inte kan vara ärliga eller bara för en timme av erat liv bara ge av er egen tid till att lyssna på mig om vad jag känner utan att allt ska vara på era vilkor då behöver ni inte vara kvar i mitt liv. Lite respekt kan jag väl få vara värd!

23 år.

Varje år jag fyller tycker jag är lika jobbig. Jag får lite ångest varje gång för att ett ytterligare år har gått och funderar på vad jag åstadkommit det året som gått. Faktiskt så har det hunnit hända rätt mycket. Jag har flyttat hem ifrån, ny skola och ny stad. Fått massor nya fina vänner. Börjat spela innebandy lite igen på skoj på skolan. Åkt skidor och paddlat kanot för förstà gången. Gått ur ett förhållande, levt singel livet. Träffat på hur mycket konstiga människor som helst. Lyckats bli kär på nytt  och gått vidare ifrån det. Kämpat i skolan för andra och löst mycket konflikter. Festat en hel del och varit på en grym festival. Rest och blivit moster. Växt lite och vågat vissa mer  känslor. Det har varit ett väldigt tufft halvår där jag gått igenom väldigt mycket. Men jag har kämpat mig igenom allt och klarat det. Nu siktar jag på att förbereda mig inför Gambia. Jag är så glad för stipendiet jag fått och att lärarna på skolan ser så mycket bra i mig. Jag vill förändra folks liv och hinna med så mycket mer innan jag blir 24. Tiden borde gå lite saktare bara. Har redan gått klart mitt förstà år på fritidsledar linjen Och snart börjar mitt sista år. Jag lever ett rätt kaos liv där det händer saker iaf, så mycket lärdom lär jag ju ha när jag blir pensionär. Kom hem från jönköping idag så inget firande blir det. Om inte kvällen erbjuder något. ;) Imorgon drar jag och beccy till Stockholm och kör gärnet. Så ja en rätt positiv 23åring är jag ändå! Grattis till alla andra som fyller!! Puss på er :)
 
 
 

Jag vill komma dit.

Jag vill göra något stort. Något annorlunda. Jag vill inte leva det där "vanliga" livet. Jag vill prova på nya saker, resa, se mig omkring och träffa på nya människor. Hitta de där fina människorna som får en att vika sig av skratt, få krama om de som får en att gråta av glädje för att man är så tacksam att man har dem. Jag har träffat på ett par människor som jag samlat in i mitt hjärta som jag aldrig någonsin vill släppa. Jag vill bli ihåg kommen som den glada och snälla tjejen. För något bra vill jag att folk ska veta vem jag är. Jag vill göra skillnad i folks liv. Göra skillnad i den här världen. Jag vill ge så mycket kärlek till folk. Tala om för människor hur vackra de är. Hur bra du är! Jag vill klara av dröm efter dröm. Gå klart den här skolan och när jag gjort det vara så mycket mer fulllärd och gjort intryck på lärarna så de kan säga att jag är något att ha. Jag vill vara bra, jag försöker vara bra. Kunna älska mig själv och från ont allt jag går igenom och har gått igenom kunna öppna mig och säga: Här är jag och jag har klarat mig igenom allt detta. Utan mina vänner, skulle inte jag kunna skydda mig från allt och utan att vara så envis att jag finns kvar här en och kämpar på. Jag vill dela mina kunskaper och erfareheter så att ingen ska känna sig ensam. Alla har vi gått igenom ett mindre eller störe helvete. Jag har så länge jag kan minnas jobbat för att hjälpa andra och 1 juni 2012 fick en av mina största drömmar besanas. Att jag kunde flytta , att jag kunde skapa mig något eget. Jag behövde den räddningen. Nu behöver jag en sommar med äventyr och bara låta allt hända. Nästa år ska jag fara iväg och få hjälpa till på plats, hjälpa folk som behöver mig. Jag vill aldrig sluta resa och jag vill aldrig sluta hoppas på världen. Även om jag haft ett av de tuffaste åren hittils, kanske det tuffaste till och med så tänker jag inte lägga mig ner för att gråta och stanna kvar där. Kanske jag inte orkar med allt, kanske jag får priotera bort. Men jag ska gå vidare och med en spark slå till alla onda människor som gjort mig så illa. Jag hoppas de en dag kan vakna upp och ångrar sig så mycket, då jag är på väg till något större en vad de någosin kan bli. För jag vill verkligen göra något stort! Varje dag får ha sin påverkan och min historia får påmina mig om hur långt jag kommit. Framtiden är öppen för en helt ny värld av sagor och händelser som kan göra mitt liv till något stort.
 
 

Klippning, brunt hår, tappar färg och nu ljusa slingor.

För en fem veckor sen klippte jag mig och fick klippa av rätt mycket då det var så slitet. Sen färggade jag en brun hasselnöts färg. Så här blev resultatet efter det.
 
Samma dag som jag hade färgat och klippt det. Steffi med på bild då var var på fest hos Bine på kvällen.
 
Sen från början hade jag tänkt lägga i lite ljusa slingor, men då jag redan efter fem veckor fått utväxt och solen lyser på bra just nu så vart det att lägga slingor i större delen av håret så min riktiga blonda hårfärg kan få vara ifred under sommaren!
 
Så ja som ni ser tappar jag färgen rätt fort och särskilt så fort solen lyser lite.
 
 
Så med de ljusa slingorna jag har nu ser jag just nu ut så här!

En del av allt jag är tacksam för.

Min älskade hund som jag älskar mest i hela världen. Hon gör en alltid glad och hon har verkligen en speciell personlighet som alltid får en att skratta. Så stolt över att hon är en del av mig!
 
Mina fina syskonbarn. Allas deras underbara söta och härliga kommentarer. När de vill sitta i knät och hålla hand. När man får höra att Alexander frågar efter en. När Leo säger att han saknar en och när Tuva bara vill hänga och mysa med sin faster.
 
När solen tittar fram och hela världens bara känns så mycket vackrare.
Mys kvällar med fina vänner!
 
Galna och roliga festtillfällen.
 
Att jag kan äta mig mätt varje dag.
 
Att ha såna här knäppa, glada och suddiga bilder som bevis på att man trivs med sina vänner och skrattar så mycket att man inte kan hålla kameran still.
 
Att kunna komma in från kylan och att jag alltid har någon stanns att bo.
 
Resa runt och se så mycket vackert. Både i Sverige och i resten av världen.
 
Ha råd att köpa saker, som att ta en enkel fika med en vän.
 
Ha en mamma som stöttar mig och försöker hjälpa mig så gott hon kan.
 
Att jag har massor fina vänner!
Att jag fått träffa så många nya och fantastiska människor i mitt liv den senaste tiden.
 
 
Att jag på egen hand kan ta mig till en affär utan problem. Jag har en fungerande kropp som inte hindrar mig ifrån att kunna gå.
 
Att jag får komplimanger för mitt utseende och personlighet.
 
Att jag inte är tvingad till att följa några traditioner eller att tillhöra en religion.
 
Att jag har en chans till att utbilda mig om jag vill, även om det är tufft och jag får ta lån. Så har jag en val  möjlighet.
 
Att jag "bara" kan göra en sån sak som att simma. Som många i världen äns aldrig får lära sig.
 
Få prova på ny smaker av allt som man kan äta och dricka.
 
Ha kläder som jag själv gillar och som får mig att hålla mig varm.
 
Kunna dröma, hoppas och önska om det lite bättre.. Även ha såna "fåniga" drömmar som att bo granne med Henrik Larsson och åka runt i hans snygga bil.
 
Göra roliga saker som dansa, bowla, gå på bio. Allt man känner för.
 
Få testa ny saker. Även om man inte gillar det, Upptäcka världens alla aktiviteter och sysselsättningar.
 
Minnas härliga barndoms tider som då alla åt Jenka.
 
Det är viktigt att aldrig glömma allt man har, även i de mörkaste stunderna. Finns så mycket att vara tacksam för. Det här är bara en del av allt som jag är tacksam för!
 

Min resume av mitt år 2012.

Januari
Började att kolla runt på olika folkhögskolor för plugg och hjälporginastioner för att se om de fanns volontär jobb, slutade med att jag började att blogga för Unicef. Började även som tjejcoach på Diva och började att söka sponsorer till tjejmässan de skulle ha. Färgade håret guldbrunt.
 
Februari
Hade tre år med Jonas. Började med mitt projekt att skänka pengar till en ny orginastion varje månad. Tjejmässan ägde rum och jag fick pris för att jag hjälpt till att fixa sponsorer som skänkte saker till 100 goodiebags.
 
Mars
Åkte på inluensa och denna månad innehöll mest jobb och sjukdom. Bildlös månad också.
 
April
Sökte in till fritidsledare, pussade kuvert och gav allt hopp jag hade när jag skickade iväg mina ansökningar. Hade en underbar vecka i Portugal med Carro. Började mitt nya jobb som personlig assistent.
 
Maj.
Firade en mysig valborg hos Steff. Var på öppethus i Karlskoga och Axevallas folkhögskola.Var i Örebro en helg för inflyttnings fest hos Fanny. Besökte femöre i Oxelösund som jag blev lite små föräldskad i.
 
Juni
Var i ullared. Fick mitt liv lyckligaste besked att jag kommit in på båda skolorna och efter mycket tänk så valde jag Karlskoga.Slutade som personlig assistent och som tjejcoach. Åkte ånglok med barnen. Hade en rolig midsommar.
 
Juli.
Juli var en händelserik månad. Provade på att äta kamel och krokodil hamburgare. Åkte till mysiga Övralid. Åkte kanalbåt. Sov i stuga med Matilda i Valdermasvik  Åkte till underbara Prag med Jonas. Firade min 22årsdag på gröna lund med Carro. Åkte till Rom med mamma.
 
Augusti.
Hade hand om Tuva och Leo en vecka där vi hittade på massor kul. Besökte smultronstället. Hade avskedsfest. Flyttade till Karlskoga!
 
September.
Var på lägervecka med min klass och fritidsledar 2an. Blev fest varje helg. Började att umgås med Cam. Gjorde slut med Jonas. Var som ett kaos hela jag med alla känslor, men kände mig ändå gladare och starkare en på länge. Började att leva ett spännande liv och upptäckte att jag var rätt omtyckt.
 
Oktober
Levde mitt liv och tog en dag i taget. Började att fundera på att avsluta mina studier i skolan för att folk i Linköping behövde mig. Gjorde en del roliga saker med de på internatet som bio och bowling. Färgade håret. Var på Cirkus. Började min fem veckors långa praktik. Åkte till Ullared.
 
November.
Hade fullt upp varje dag med praktik och kompisar. Besökte kolmården med praktiken och lärde mig massor på min praktik! Det gick i ett och jag var endast hemma en ända dag på fem veckor för att plugga och packa i princip. Längtade hem till Karlskoga och bestämde mig för att satsa allt på den tiden jag har kvar där. Hade en rolig och lång fest kväll hos Nina.
 
December
Var lycklig för att vara hemma på internatet och skolan igen. Åkte till Göteborg med Cam för att träffa Markus. Insåg att jag hade fallit ner i kärleks träsket igen. Bakade julgodis med kompisar och klassen. Mycket tuffa händelser i skolan och i det privata livet men har så fina vänner som stöttar mig! Rolig julavslutning med mitt ineternat på scen och andra roliga! Mys hemma hos vår lärare Eva. Distansstuider och massor full fart med kompisar i Linköping i två veckor. Hade en rolig spontan helg, blev kompis med Martin och en sjuk fest natt med Nina. Avslutade mitt år med ett roligt nyårs firande hos min Nathalie.
 Det har hänt så mycket detta år. Jag har hjälpt  människor genom att jag skänkt pengar, bloggat om det så andra också fått upp ögonen och skänkt. Varit tjejcoach och funnits där för tonårs tjejer. Fått gå runt på massor olika jobb och utvecklat mina kunskaper. Haft en tuff jobb period men som jag lärde mig om att ta hand om ett barn med speciella behov. Fått en massor nya vänner i Karlskoga. Växt i mig själv då jag mer kan vara mig själv i Karlsoga en vad jag någonsin kunnat vara i Linköping. Fått så mycket kärlek och komplimanger från fina människor. Gjort tre roliga resor utomlands. Portugal rean glömmer jag aldrigf. Hamnat nere i diket av tuffa händelser men tagit mig snabbt upp igen och insett att jag är omtyckt. Jag ser i fram emot att fortsätta mitt liv. Jag ska fortsätta att utvecklas, resa till nya länder, lära mig massor nytt i skolan och göra äventyr. Jag kommer säkert falla och vara trött på allt, men jag kommer också på nytt igen bli starkare. Jag avslutar mitt år med hopp, längtan och kärlek. Jag avslutar mitt år med att vara glad efter en dramatisk vecka. TACK mina vänner som gör mitt liv värt att leva!

Efter jag klippt mig.

Såhär såg jag ut i håret någon vecka innan jag klippte mig, rätt långt men fruktansvärt slitet och hår hade gått av på vissa ställen.
 
Det är en del som inte äns lagt märke till att jag klippt mig medens andra gjort tummen upp för det. Jag tycker det är skilland ialf och tycker det känns för kort även om det både känns och ser fräschare ut. Kortet är taget samma dag som jag klippte mig.
 

Jag växer fast, hämtar kraft, kan äntligen bli jättestark.

Jag trivs i Karlskoga. Skolan går bra. Praktiken flyter på. Jag har hunnit och ska träffa fler av mina fina vänner här i Linkan. Jag har fortfarande problem med sömn, sjukdomar och vikt men jag kämpar på. Jag är tacksam för allt jag har. Jag har lämnat en stad och personer som inte fått mig att må bra. Jag hoppas det är min tur nu att fortsätta på den här vägen. Jag behöver lite tur att slippa dessa motgångar. som gått på räls.Jag är villig att kämpa med allt som sker i livet och att fixa till allt så det kan bli ännu bättre.  Om knappt tre veckor är jag hemma igen där jag vill vara. Men just idag mår jag bra.

Min senaste hårfärgning.

För snart två veckor sen färgade min kompis Cam mitt hår. Jag brukar ju ha brunt men den här gången blev det för mörkt på något sätt. Jag gillar det inte riktigt, tar väl kanske extra lång tid att vänja mig nu när jag haft min blonda hårfärg i nästan ett halvår. Men har märt att jag ser bäst ut när jag har mörka käder  målade läppar och kajal. Känns som min andra käder inte passar, men har fått tummen upp av flera i skolan och några av killarna la till och med märke till det och sa att det var snyggt, haha.
 
Men de här bilderna visar väl min bästa sida av den nya hårfärgen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!