Idag vill jag prata om min vän Stephanie, men kallad Steffi, eller Bull för mig. Eller vart det Bill? Vi kallas oss själva för Bill och Bull ihop, men kommer aldrig ihåg vilken av oss som ska vara vad. En annan rolig sak om oss är hur vi lärde känna varandra. Vi gick i högstadiet, i 7an. Jag fick reda på att hon träffat en kille som varr ett ex till mig. Vi gick i samma skola, så visste vem hon var. Så skrev till henne att hon skulle vara rädd om sig själv. Då den här killen var en lögnare. Vill henne inget ont, och sen dagen har vi varit vänner. Vi brukade sjunga Karaoke hemma hos mig, och när vi började gymnasiet så gick vi i samma klass. Jag har lärt känna flera fina personer igenom Steffi, och vi har tillsammans gjort massor ihop. Jag var med på Steffis första fylla, vi hade många egna förfester tillsammans när vi fyllde 18, och sjöng till Hakuna Mantata. Sista året på gymnasiet så var vi även i Irland på praktik och bodde hos samma familj. Jag och Steffi har som alla andra vänner haft det perioder då vi umgåtts massor, och sedan då vi glidit ifrån varandra. Men idag stor våran vänskap starkare en någonsin. Hon är den första jag berättar något för om det hänt något på kärleksfronten, eller om någon knäpp människa skrivit till mig ( Ja jag känner tyvär många skumisar. ). Halvåret innan jag åkte till Australien så brukade vi ses på stan många gånger efter jobbet. Eftersom båda jobbade sent så fick vi ofta ta en fika på donken. Men där kunde vi sitta i flera timmar och prata om allt. Stackars de folk som hört oss måste jag säga. Kanske inte så fullständigt normala samtal alltid. Men jag och Steffi är knäppa ihop. Steffi finns alltid där, och talar oftast om det för mig också. Hon förstår mig nog bäst, för många människor jag känner kan jag känna att de inte förstår mig, eller delar samma tankar/värderingar som mig. Men Steffi är unik, en värdefull vän. Så lyckligt lottad är jag som får ha henne som vän. Vi har gråtit ihop, varit arga på folk tillsammans, tröstat varandra, varit på tok för fulla, och som varje gång skrattat i mängder. Jag saknar denna tjej otroligt mycket, och det kommer bli så magiskt och sjukt bra när vi fikar ihop igen, eller dansar på Harrys dansgolv på Ågatan i Linköping. Massor kärlek till kvinnan i mitt liv ♥

 

 

Älskade Matilda. Jag vet att jag säger det för sällan, men jag vet också att du vet om att jag är stolt över dig. Men inte hur stolt. Jag kan inte ens beskriva hur stolt jag är, så att att någon skulle kunna förstå. Vi två har gått igenom så mycket tillsammans, mer en vad någon ska behöva gå igenom. Jag minns den dagen jag fick reda på att du var sjuk. Vi gick i högstadiet, och jag fattade ingeting. Ville inte se att det var sant. Jag undvek att besöka dig på sjukhuset för i min hjärna var du inte sjuk, hur kunde allt gå så fort? Hur kunde jag missat i så många år att du mått så dåligt? Jag försökt igenom åren att bara vara där, lyssna när du behövde. Jag tror alla kommer ihåg alla dina olika stilar du provade, och hårfärger, jag tänkte aldrig så mycket på det. För mig spelade det ingen roll hur du såg ut, för mig handlade du om vem du var. Den Matilda som jag älskade. Det fanns ingen dag som jag inte var rädd att förlora dig. Året 2013 när jag satt i skolan och fick ditt sms fick jag en stor klump i magen. Jag sprang in på mitt rum och kollade tågbiljetter direkt. Jag var bara tvungen att komma hem. Jag var så jävla livrädd att förlora dig där. Men jag slutade aldrig tro på dig. Jag kommer aldrig sluta på dig. För du har tagit dig ifrån det djupaste av alla hål till toppen. Alla gånger vi gråtit, och hatat livet tillsammans. Hösten 2013 när jag också gick sönder, var du den som räddade mig. Även fast du mådde dåligt, så var det du som satt med mig där en hel natt för att trösta mig. Tillsammans har vi besökt sjukhus, för bådas skull. Du fick din vändning 2014. Jag fattade inte riktigt vad som hände. Jag var självklart så glad att du kunde sluta med dina medeciner, började träna, och fick jobb. Men innerst inne var jag också livrädd för att det skulle vara en fas, och att allt skulle gå tillbaka igen. Jag förstod inte att du för första gången på flera år faktiskt började må bra. Jag fattade inte att sånt kunde hända. Men nu förstår jag, nu vet jag. Vi båda har varit på botten, vi båda har varit oroliga och arga på varandra, för att vi behandlat oss själva så illa. Men idag är vi något helt annat. Idag är du höggravid och får snart din älskade dotter. Jag är boende i Australien och växer enormt som människa. Utan dig skulle jag inte varit densamma, Du har lärt mig så mycket. Jag skulle aldrig ätit så mycket choladbollar i mitt liv som jag gjort med dig, jag skulle aldrig tältat i min trädgård på sommrarna, jag skulle aldrig berätta mina djupaste saker för någon annan en du. Du är min barndsomvän, en av mina bästa vänner och jag är den stolaste människan i hela världen för att vara din vän. Ifrån djupet av mitt hjärta,( även om du varit Zlatans fann,) så älskar jag dig Matilda. Livet ut kommer jag finnas där. Livet ut kommer vi växa tillsammans. Tack för att du lätt mig följa dig på dina resa.

När jag var i Gambia så hade vi fyra killar som tog hand om oss. En chaufför som heter ousman, en lärare som också heter ousman som hade kontakten med skolorna och studenterna vi besökte. En kille som var våran starka man, Mamadou heter han. Han Hjälpte Frej och Cssper som var med oss för att filma, så han hjälpte dem att bära  deras saker. Sen Saidou som som ordnade allt innan vi kom dit och höll kontakten med alla.

Man kom nära många människor där. Deras glädje och vänlighet de visar,  trorts deras fattigdom är det finaste jag sätt.

På kvällarna brukade jag och en tjej som heter Roxanne även hänga med några killar, som jobbade på stranden. Ali heter killen som jag kom närmast. Vi pratar forfarande och idag bor han i Italien. Jag hoppas på att kunna träffa honom igen någon dag. Sjukt härlig kille som dansade och sjöng hela tiden.

 

Några av de jag åkte till Gambia med. Erica, kim, Roxanne och Simon.

Philip Island ligger ungefär 2 timmar utanför Melbourne. Det är nog mest känt för att man kan se 100 tals pingviner komma upp ifrån havet där på kvällen för att gå och lägga sig. Men jag var inte där bara för att se pingvninerna, också utan för att se ön. Nobbies var en av platserna vi besökte och det är otroligt vackert. Har man tur kan man se sälar där. Dock såg vi inga när vi var där i Mars.

 

 

 

Det stämmer, men det hjälper inte alltid. 

När jag bodde i Melbourne och var på en dagstur i staden Mornington Peninsula så besökte vi ett jordgubbfält där vi fick plocka våra egna jordgubbar, och så åt vi lunch på en vingård där vi provsmakade viner. Efterätten vid jordgubbslandet blev såklart glass, med vitchoklad och jordgubbsglass!