En kronisk sjukdom

 

Ser jag sjuk ut? Nej, jag tror inte det. De flesta som möter mig vet inte ens om att jag är sjuk. För hur ska de veta? Min sjukdom syns inte utanpå, men den känns. Varje dag lever jag på ett osäkert kort. Ingen dag är den andra lik. Ingen läkare i Australien, eller i Sverige förstår sig på mitt svängande blodsocker. Att ligga på 30, vad säger det dig? Inget antar jag. Det är bara jag som kan känna. Vad säger de i skolan, eller på arbetsplatsen om man säger att man behöver vara hemma? De förstår inte, och de flera tror att man använder det som en ursäkt. Det går väl över snart? Vad kan hända? Jo, jag ska tala om för er vad som kan hända. Men lyssnar ni fortfarande? Eller tänker du "vad då? Det finns mediciner för det"

Det stämmer, men det hjälper inte alltid. 

Det är många som dör i diabetes.

För ett tag sen dog en liten flicka för att de upptäckte diabetesen försent. En man dog för att hans kropp inte orkade mer av diabetesen påfrestningar. 

Diabetes dödar kroppen på långsikt med. För varje gång jag har såna här höga värden så påverkar det allt i min kropp. Blind, förlamad, hjärtproblem. Det är bara några av alla saker som kan med stor sannolikt hända mig.

Att vakna med 30 i sitt blodsockervärde.

Veta att man kan vara nära att hamna i koma. Huvudvärken, ont från topp till tå, tröttheten, svettas, fryser, ledsen, arg, sur. När man äntligen fått ner blodsockret, och känner utmatningen i kroppen. Som en hög feberyra. Nästa dag, likadant. Även om blodsocket är bra, så gör det fortfarande ont. 1-2 dagar tar det att känna mig levande igen. Rädd varje gång för att säga att man inte mår bra. Frågan om vad jag ska göra. Jag måste bara stå ut, ändra insulin dosen för femtionde gången på ett år. Hitta felet man gjorde. Kanske det var brödet jag åt till middagen? Var det för mycket mat jag åt igår? Fick jag i mig insulinet? Som en detektiv, läkare och som en kämpe.

Jag läser inte om diabetes på nätet, vill inte veta om allt som händer med diabetes människor. Jag måste försöka få leva livet så bra som det går. Men då måste människor också låta mig leva. Låta mig klaga när jag behöver, låt mig vila de gånger min kropp har för stor smärta, och låta mig leva livet när jag kan. Så snälla tala inte om för mig hur jag ska leva, ta mig på allvar när jag säger att jag inte mår bra. 

Kanske du lyssnar nu? Men det är väl bara för nu. För imorgon är allt bortglömt för dig. Men inte för mig. För jag är sjuk varje dag, jag kämpar varje dag, och för mig ger diabetes mig en ny lärdom varje dag. 

 

Fotot är taget i måndags när jag hade

ett bldsockervärde på 25 och min kropp skrek av smärta.

Det där med osynliga sjukdomar är inte lätt alltså...

Det är inte lätt det där..

"För imorgon är allt bortglömt för dig. Men inte för mig".. Som ett hugg mitt i bröstets tunna del. Jag har en vän med diabetes, typ 1. Jag kanske inte förstår hur det är, eftersom jag själv inte har fått det, men jag lyssnar och känner verkligen vad du berättar. Du formulerar dig så vackert, samtidigt som det du talar om är hemskt. "Låt mig leva. Låt mig klaga".. Vilken hjälte du är, varje morgon dag och natt. Jag förstår att det är en ständig kamp, ett krig för din kropp som hela tiden faller ur balans. Jag förstår att man aldrig kan sluta tänka, man kan aldrig sluta undra, för man måste alltid finnas där. För sin sjukdom, för sig själv, för sitt liv. När du än måste vila så kämpar du i alla fall. Jag beundrar dig för vad du visar oss läsare, för vad du delar med dig av. Jag kanske inte förstår allt, men jag försöker och jag lyssnar. Jag läser. Jag hör. Jag tänker på min vän också. När jag ser det här inlägget så känns det i hela kroppen, igenom alla mina sinnen. <3

Bra skrivet!! Kram till dig!

Bra att du tar upp hur det verkligen är! Min mormor har diabetes (typ 1) så jag vet lite om hur det kan vara, tyvärr. :(

Bra inlägg, viktigt att våga prata om det!