En kronisk sjukdom

 
Ser jag sjuk ut? Nej, jag tror inte det. De flesta som möter mig vet inte ens om att jag är sjuk. För hur ska de veta? Min sjukdom syns inte utanpå, men den känns. Varje dag lever jag på ett osäkert kort. Ingen dag är den andra lik. Ingen läkare i Australien, eller i Sverige förstår sig på mitt svängande blodsocker. Att ligga på 30, vad säger det dig? Inget antar jag. Det är bara jag som kan känna. Vad säger de i skolan, eller på arbetsplatsen om man säger att man behöver vara hemma? De förstår inte, och de flera tror att man använder det som en ursäkt. Det går väl över snart? Vad kan hända? Jo, jag ska tala om för er vad som kan hända. Men lyssnar ni fortfarande? Eller tänker du "vad då? Det finns mediciner för det"
Det stämmer, men det hjälper inte alltid. 
Det är många som dör i diabetes.
För ett tag sen dog en liten flicka för att de upptäckte diabetesen försent. En man dog för att hans kropp inte orkade mer av diabetesen påfrestningar. 
Diabetes dödar kroppen på långsikt med. För varje gång jag har såna här höga värden så påverkar det allt i min kropp. Blind, förlamad, hjärtproblem. Det är bara några av alla saker som kan med stor sannolikt hända mig.
Att vakna med 30 i sitt blodsockervärde.
Veta att man kan vara nära att hamna i koma. Huvudvärken, ont från topp till tå, tröttheten, svettas, fryser, ledsen, arg, sur. När man äntligen fått ner blodsockret, och känner utmatningen i kroppen. Som en hög feberyra. Nästa dag, likadant. Även om blodsocket är bra, så gör det fortfarande ont. 1-2 dagar tar det att känna mig levande igen. Rädd varje gång för att säga att man inte mår bra. Frågan om vad jag ska göra. Jag måste bara stå ut, ändra insulin dosen för femtionde gången på ett år. Hitta felet man gjorde. Kanske det var brödet jag åt till middagen? Var det för mycket mat jag åt igår? Fick jag i mig insulinet? Som en detektiv, läkare och som en kämpe.
Jag läser inte om diabetes på nätet, vill inte veta om allt som händer med diabetes människor. Jag måste försöka få leva livet så bra som det går. Men då måste människor också låta mig leva. Låta mig klaga när jag behöver, låt mig vila de gånger min kropp har för stor smärta, och låta mig leva livet när jag kan. Så snälla tala inte om för mig hur jag ska leva, ta mig på allvar när jag säger att jag inte mår bra. 
Kanske du lyssnar nu? Men det är väl bara för nu. För imorgon är allt bortglömt för dig. Men inte för mig. För jag är sjuk varje dag, jag kämpar varje dag, och för mig ger diabetes mig en ny lärdom varje dag. 
 
Fotot är taget i måndags när jag hade
ett bldsockervärde på 25 och min kropp skrek av smärta.

Du ger mig en kamp.

Två sjuksköterskor, en på varje sida. De tar på mig, tar fram nålar, kollar mitt blodtryck och tar mitt blodsocker. En doktor, han ställer alla frågor. Har du ont?, hur känner du dig?, har du haft feber?, har du hosta?, vad åt du senast?. Försöker koncentrera mig för att hänga med i engelskan medan sjuksköterskan ber mig att knyta min hand. Folk kommer, och går. Jag får berätta igen, och igen.Alla står helt chockade när jag berättar i vilka höga värden jag lever i med mitt blodsocker. Jag får göra tester på tester. 32, 25, 20. Det är värden jag haft de senaste dagarna.
 
I söndags kände jag hur slut min kropp var. Jag skulle kolla på film. Med en sluten röst fick jag be Vinnie att väcka mig om en timme. Han undrade varför? Ska du somna? Du somnar ju aldrig, vi skulle ju kolla film. Jag ville inte berätta, men jag var tvungen. Jag kände hur kroppen inte ville mer Att den var någon annan stanns. Jag sa: Vinnie mitt blodsocker är högt, jag måste hålla koll på det. Jag kan hamna i koma annars. Med skräckslagen blick lovade han att väcka mig. Det vart en lång natt. En långt natt som det varit den senste tiden. Vaknar upp helt uttorkad, kissnödig, ont i hela kroppen.
 
Igår morse vaknade jag upp och låg på 25. När jag skulle äta lunch och låg lågt istället vart jag glad. Men den glädjen försvann. På kvällen var jag uppe i 20 igen. 20.. Jag ska inte ligga på över 8. Mina organ går sönder. Min syn försämras, mina fötter försämras. Min diabetes gör vad den vill med mig. Den kan ta mitt liv om den så vill. Jag gick ut till min host mum. Frågade om hon kände någon sjuksköterska. När jag berättade vad som var fel så fick jag prata med hennes vän. Hon sa: du åker in, nu direkt, till akuten.
 
Jag åkte in. Där var jag i 5 timmar. Ingen visste något. Inga prover visade något. Alla var förbryllade. Läkaren erkände att jag nog visste bättre en honom om sjukdomen, att jag nog skulle kunna fixa det bättre själv. Vad skulle jag säga? Jo men tack, kan du betala min räkning på 5000 som ni ger mig. För vad? Ingenting.
Nu sitter jag här istället och har ont i halsen. Både jag och min host mum vart sjuka efter att ha varit på sjukhuset igår. Jag giorde ett försök. Men jag får kämpa själv, gå min egen väg, som alltid.
 
Jag vill inte ha något medidande. Jag vill inte höra "åh stackars dig"
Jag vill att folk ska sluta ha fördomar. Jag vill att folk ska sluta tro att all hjälp finns, att det går ju att leva med. Många dör i diabetes. Men vi hör aldrig om det. Det ända vi hör om är att folk blir mer ohälsosama och får diabates. Jag var fyra år. Jag levde ett barns liv. Ingen pratar om de stora skillanderna mellan typ 1 och 2.
Jag vill att folk ska stödja forskningen, precis som folk gör med cancer och hjärtsjuka.
Jag måste ha koll jämt, planera, tänka. Jag ber om att folk ska lyssna på mig. När jag säger: Jag behöver äta. Snälla kom inte med vi kan äta om en timme. Bjud inte in mig till middagar och säg: Jag vet inte när vi ska äta. Minuter är livsviktiga för mig. Väntar jag en timme med att äta kan jag falla medvetslös, eller jag kan stiga i mitt blodsocker för att jag tar insulinet försent. Jag ber er. För jag är alltid så osjälvisk. Jag säger alltid att det är okej,. men det är inte okej. Min diabetes ska inte döda mig, jag ska döda diabetsen. Tack.
 
 

Blodsocker.

Får ofta frågor om min diabets om hur folk kan upptäcka om jag börjar må dåligt och om vad folk i min närhet kan göra om jag tex. blir medvetslös.  Så med hjälp av lite fakta på ska jag försöka besvara lite av era frågor. Kommer utgå ifrån mig själv. Glöm aldrig att diabetes är en individuell sjukdom och ALLA regerar olika.
 
Kan stress öka blodsockret?
Ja, stress okar olika hormoner som i sin tur ökar blodsockervärdena. När jag jobbade i hemtjänsten 2011 vart jag rätt dålig för jag stressade så mycket och hade höga blodsockervärden varje dag. Mår man dåligt fysiskt så som sjuk eller även mår dåligt psyksikt påverkar det med och ofta blir högt.
 
Hur märker man av man har högt eller lågt blodsocker?
Högt blodsocker är svårare att känna av än lågt. Det finns vissa symptom som jag brukar känna av vid högt blodsocker, trötthet, törst, lätt irreterad, huvudvärk, ont i kroppen och ökande urinmängder. Vid lågt blodsocker kan jag känna av sötsug, darrningar, blekhet, koncentrationssvårigheter och trötthet. Om blodsockret blir ännu lägre kan det tillkomma kallsvettningar, beteendeförändringar och till och med medvetslöshet och kramper. Då jag blivit så låg att jag inte har någon kontroll själv kan jag bli rätt arg, brukar bara vilja sova och inte äta. Kastade en macka på min fröken en gång. Jag minns ALDRIG. Vad som skett när jag varit så här pass låg.
 
Vad ska DU göra om jag blir medvetslös?
Är jag så pass borta att jag inte är kontaktbar så ska ni ta glukos ( sirap ) och lägga in det i min överläpp. Ser ni att jag börjar bli skakig, kallsvettig och så kan ni gärna kolla min blodsocker och ligger det under 2. Så ge mig druvsocker, eller något sött. Har jag blivit medvetslös är det extra vikigt att jag får i mig en bannan, smörgås med ost och ett glas mjölk när jag är kontaktbar igen. Blir aldrig rädda om jag höjer rösten åt er eller säger något elakt. Jag förstår inte vad jag gör och ge inte upp, tryck i mig mackan bara fast jag vägrar!
 
 
Hur ska du ligga i dina världen för att må bra?
 För en bara två år sen kunde jag gå ner till 1-2 innan jag märkte att jag låg lågt, vilket för många är det då man nästan är medvetslös, ialf vid 1. Nu kan jag känna av redan vid 3 -4  att jag behöver äta. Men ja jag tror jag brukar må bäst när jag lägger på 5-7. Man ska väl inte ligga över 8 det är då det börjar bli på gränsen till högt.
 
Hur högt har du legat som mest?
 Jag vet inte riktigt.. När jag var i spanien fick jag ju dropp och grejer i tre timmar för jag låg så pass högt att jag hade kunnat hamna i koma. Men de mätter ju på annat sätt där så fattade aldrig riktigt.. Men 33 har jag legat på två gånger annars och det rätt farligt kan man säga. Jag vart blå om fingrarna då och hade sån kramp.
 
Om jag ska iväg med dig på en resa eller utflykt bör jag ha med mig något då?
 Jag brukar ju ha med mina insulin grejor och blodsocker mättare om jag ska vara borta mer en ett dygn. Insulin har jag alltid med mig och druvsocker med oftast. I skolan har jag lämnat druvsocker och glukos till lärarna som de har på sitt rum och när vi var på vinerfjäll med skolan visade jag för de jag bodde med vart jag hade druvsocker. Så ja det är bra om du ialf vet vart jag har mina grejor och kanske att du själv har ett druvsocker paket på dig om vi ska ut någon stanns där vi inte kan få tag i mat direkt eller så.
 

Besök hos ögonläkaren.

Igår var jag hos ögonläkaren. När man har diabets måste man göra såna här kontroller. Har bara gjort det en gång förut när jag var 13. Om man har väldigt högt blodsocker under en lång tid så kan blodkärlen i ögonen börja blöda och det är ju inte så bra. Jag ligger ju väldigt högt ibland men jag kämpar ju jätte mycket med att träna, äter bra och min viktkamp. Jag slutade att festa varje helg 09 med för att jag hade mycket problem innan och fick varningar att sluta. Så även om jag har en kamp med min diabetes och min kropp varje dag så fick jag ett bra relsutat av mina ögon. De kunde inte vara bättre och det är jag så tacksam för. Att något funkar bra ialf, det får mig att vilja fortsätta kämpa för jag vill ha min syn kvar!
 
Fick ju ögondroppar först och pupillerna blev lite stora! Försökte läsa en tidning när jag skulle få vänta på att ta kort på ögonen och det gick inte bra. Hela världen var suddig och igår var första gången jag var glad att solen inte sken eftersom det gjorde ont av det ljuset som var när jag kom ut. Hade solbrillor som tur var. Kan lova er att polisen kollade misstänksamt på mig när jag skulle hämta ut mitt idkort för då tog jag ju av mig glasögonen och hade lite lågt blodsocker med så var skakig på handen ;)
 

30,9.

I lördags natt vaknade jag av att det krampade i benen. Sa åt Jonas direkt att kolla mitt blodsocker. Åh vad ligger  jag inte på.. Jo hela 30,9 alltså det är äckligt högt. För att jag ska må som bäst ska jag ligga mellan 5-7. Jag kunde inte böja mina fingar. Jag fick kämpa som fan för att få i mig insulin. Det stack i hela händerna och jag kunde knappt stå på benen. Det var obehaglit kan jag lova. Jonas ville ringa ambulans för hela mitt ansikte var vit jag såg väl bara läskig ut haha. Men inte vill jag ha ambulans hjälp. Jag tar vara på mig själv och ingen jävla diabetes ska hindra mig från att klara mig igenom den där smärtan. Så jag tog helt enkelt extra insulin, åt lite youghurt för kroppen tar ju upp insulinet bätter när man äter. Kissade ut en liter, drack lite vatten och somnade av utmattning. Anledningen till att de blev högt var att jag åt en äcklig pizza typ 90 min senare en vad jag borde ätit och då ballar allt ut totalt. Så mina vänner som inte riktigt förstått varför jag gärna vill planera mina mattider och inte kan äta som ni. Förstår ni varför nu? :)
 

Diabetes i tonåren.

Alla vet att puberteten är en jobbig tid både psykiskt och fysiskt. För min diabetes var den också jobbigt, det svängde verkligen upp och ner hela tiden. På högstadiet mådde jag inte särskilt bra med diabetesen. Åkte in till aukuten två gånger tror jag för att det var så mycket krångel. När jag var i Spanien 05 så fick de komma med helikopter då jag blev riktigt dålig. Om vi hade väntat med att ringa hade jag troligen hamnat i Koma. De var där i en tre timmar för att ta hand om mig. Snyggaste ambulans killen fick jag med så ja det var en liten rolig upplevelse med;) Svimade några gånger i skolan med och ambulans vart tillkallad en gång för att jag var medvetslös i en 40 min. En annan gång när jag blev medvetslös så hade jag kastat en macka i huvudet på min mentor. Haha så pinsamt. Jag blir tydligen aggresiv när jag ligger lågt, har bitit min mamma och sagt duma saker till personer. Snacka om att jag får dåligt samvete, men jag minns aldrig att jag gjort det och skulle aldrig göra det medvetet!

I gymnasiet låg jag högt mycket. Jag drack väldigt mycket alkohol då och gick upp väldigt mycket i vikt med som jag kämpar med en idag för att få bort, väldigt omöjligt tydligen. Jag svimade nog inte en ända gång på gymnasiet i skolan, så det var bättre med det ialf.


Att ha diabetes som liten.

Får ofta frågan hur det egentlingen är att leva med diabetes så ska försöka att skriva om hur det varit genom åren och hur det är för tillfället. Tänkte att jag skulle börja om berätta hur det var när jag var liten.

Jag fick alltså diabetes 1995 på våren, skulle fylla fem den sommaren. Det jag minns från sjukhuset är att jag älskade lekterapin och en gunga som fanns på den, kollade på mister bean filmer mycket och vart alltid väckt på nätterna när sjuköterskerna skulle ta blodprov. Jag var nog bara rädd första gången de skulle ta sprutan, var rätt modig av mig. Vet att jag hjäpte en annan tjej som kom in när jag skulle hem. Gav henne alla dockor som jag tagit på avdelningen och lagt i min säng. Visade henne att det inte var farligt att ta sprutor och lyckades få bort hennes räddsla.

Jag slutade på dagis i samband med det här och började hos dagmamma istället där det funkade bra. I lågstadiet började jag ta sprutorna mesta dels själv, brukade träna på mina dockor och sticka dem i ögat, haha snällt! Hände inte så ofta att jag blev medvetslös.

I mellanstadiet blev kampen störe. När de andra barnen fick godis i skolan fick jag frukt. Jag kan äta godis men inte så mycket. Men de lyssnade inte på mig. Jag fick inte äns smaka på en skumtomte? När vi skulle ha julklappskalender så skyllde lärarna på att de inte kunde ha godis i den för att jag inte tålde de. Vart så sur, jag är liksom inte allergisk mot socker kan bara inte äta störe mängder av det! Så det var myckte daltande med det, många föräldrar vågade inte bjuda mig på fika. Jag fick ofta ringa hem för att de skulle tro på mig att de gick bra. Åt man ute fanns det i princip aldrig light dricka fram till jag var 14.

Vet att i sexårs fick jag bara vara med på en dans när vi skulle ha uppträdande för de trodde jag skulle svima om jag rörde lite på mig? Alltså ge mig ett mellanmål innan och jag svimar inte? Ja så det var en kamp ofta mellan mig och lärare. Hände att jag blev medetslös några gånger under mellanstadiet och en gång kom ambulansen fanns de inte äns behövde då jag kvicknade till väldigt fort. Jag önskar att folk hade vetat mer om diabets då. För INGEN förstod!



Sjuk eller bara diabetessjuk?

Att ha diabetes och bli sjuk är ingen bra kombination. Ofta ligger man högt lr ialf jag i mitt blodsocker när jag är sjuk. När jag har högt blodsocker bli jag extremt trött, får huvudvärk, ont i kroppen och blir deppig. Så även om man bara har en lättare infektion i kroppen t.ex lite snorrig så blir det alltid så mycket väre pågrund av min diabetes. Föra tisdagen och onsdagen (tror jag att det var) hade jag lite små feber. I söndags hade jag över 38 graders feber och i eftermiddags hade jag 37,8.. Högt blodsocker såklart med. Min normaltempratur brukar ligga mellan 37,2-37,4 och nu ikväll låg jag på 37,2.. Det värsta är att jag ofta måste vara försiktig med träningen. Jag är trött nu och har lite små huvudärk men beror det på att jag är sjuk eller har högtblodsocker??? Sånt är så svårt att avgöra. Jag är typ jämt små sjuk. Kan jag inte bara få bli riktigt sjuk en vecka istället för att må dåligt lite då och då. Jag vill ju träna!!!!!


Eller så kan någon ge mig en resa så jag kan powervalka runt stranden!

Läkarbesöket.

Fick träffa en diabetesläkare idag. Han fattade inte varför mitt blodsocker låg så högt. Han tyckte att jag tog ovanligt mycket insulin. Men nu måste jag ju höja det ännu mer...Han fattade inte heller varför jag INTE kunde gå ner i vikt.. Har ju fan gått upp 4 kilo nu om inte mer på knappt två månader....
Så mycket ska inte ens diabetes påverka. Men jag är ju en väldig speciell diabetes sjuk unge. Tack för det!

För alla är jag bara ett stort mysterium. Kommer väl bara fortsätta att gå upp i vikt om jag får höja insulinet hela tiden. För insulinet sätter sig på mig på ett speciellt sätt som typ bara 5 procent har problem med. Kul..Men de har de alltid gjort så jag har aldrig varit pinsmal på grund av det. Men har vart så himla mycket smalare och bara haft lite mage, så ka ändå kunna gå ner i vikt liksom. Svårt att förklara det där...Men ska på återbesök om tre månader och sen idag gjorde han extra undersökningar på mig och jag ska få ta extra prover nån dag med. Hade fortfarande hjärnbrist tydligen så ska börja tabletter för det igen då..Men ner i vikt ska jag bara och mina blodsocker värden ska ockå ner. Jag vägrar må så här och se ut så här så det så!!!


Sjukskriven.

Idag vart jag sjukskriven från jobbet så ska inte jobba där nu mer. Hade ju bara fyra veckors schema och min sista dag skulle varit söndag kväll. Anledning till att jag är sjukskriven är att jag har haft jätte högt blodsocker sen jag började där. Haft väldiga svårigheter med min diabetes. Ont i huvudet, kroppen och trötthet har varit extremt. De tror att det beror på för mycket stress. För det är jäkligt stressigt där. Jag hoppas att det bara är stressen som fått mig att må så här dåligt för orkar inte hålla på att läggas in. Redan suttit i telefon med sjukhusupplysningen och en diabetessköterska och alla är lika förbryllade som valigt över hur min kropp reagerar på allt. Ingen kan någonsin ge ett vettigt svar.

Jag vill inte bara sitta och ta det lungt, vill träna. Men kanske kan träna något lätt pass imorgon åtminstone. Idag får jag väl avstå kanske. Gillar inte att ta det lungt. Men jag försöker. Försöker gör jag alltid.


Helt jäkla bort.

Det sista jag minns är att klockan är strax innan halv två och jag hade tänkt att träna. Så pausade filmen jag kollade på och skulle bara blunda för en sekund. Men det vart många sekunder. Vaknade inte upp fören vid sex. Alltså hade jag blivit låg och svimmat. Jonas hade ringt flera gånger, så han undra ju vad fan jag höll på med. Vi skulle ju till ikano där det va artister som skulle uppträde. Så jag är skitförbannad på mig själv att jag missade det.

Fast får väl vara glad över att Jonas kom hit och hittade mig och att han inte blev sur när jag kastade macka på han. För arg hade jag tydligen varit;) Men nej seriöst, tänk om jag bott ensam nu eller så. Undrar om jag någonsin skulle vakna upp av mig själv då? Eller om jag skulle ligga och dö? Aja nu dog jag ju idag heller så alla kan vara lugna ;)

Nu ska jag umgås med min räddare Jonas! Imorgon blir det bio med min Tuva. Sen blir det nog Örebro på söndag.
Men kommer upp tidsinställda inlägg. Ha en bra helg. Puss


Ingen vet något?

Det är bara fel på mig... Jag lyckas inte gå ner i vikt, söker hjälp hos en dietist, hon kan inte hjälpa mig för allt jag gör är rätt och hon fattar inte hur jag kan misslyckas..
De på diabets mottganingen tycker jag ligger för lågt i mina värden, de vill att jag ska sänka mitt insulin för jag tar för mycket.. Men jag sänker doserna och ligger jätte högt istället, de fattar inte varför.
Jag går och blir sjuk, äter knappt något men ligger ändå väldigt konstigt nog högt i mina blodsocker värden. Idag hade jag symtomen för att ligga jätte högt, när jag kollar mitt blodsocker ligger jag väldigt lågt. Jag ringer sjukvårds upplyssningen. Tjejen fattar inget och säger bara att det är konstigt..

Så ja jag är en konstigt tjej med en kropp som ingen förstår sig på och det är ju jätte kul att det är så.. Verkligen när man går och lider för att det gör ont i kroppen och man mår verkligen inte bra och risken ökar till att jag kommer få skador på kroppen då mina blodsockervärden krånglar. Men som sagt ingen vet vad de ska göra så jag får fortsätta lida. Yes lyckliga livet....


Skit.

Mår inget bra idag heller. Febern är borta men har jätte högt blodsocker och då menar jag verkligen jätte högt. Vilket ger mig huvudvärk. Jag är väldigt trött också och det känns som jag har jätte hög feber fast att tempen inte visade det. Men det allra värsta med att ha högt blodscoker är nog ändå att jag blir på så dåligt humör. Blir bara sur och arg och känner att jag inte vill göra nåt.. Hade ju tänkt simma idag, men för min kropps skull får jag väl undvika det. Dock så mår jag dåligt psyiskt om jag inte gör det. Vill ju bara gå ner i vikt och jag går ju bara upp av att behöva ta extra insulin... Lyckas ju aldrig :/

Jobbigt...

Jag är seg, och trött i hela kroppen. Har jätte ont i ryggen och huvudet. Kanske håller på att bli sjuk?  Mittblodsocker ligger åt helevte. Fattar inte. Skit högt på morgonen och sen ligger jag lågt på dagen? Har ju sänkt insulinet på dagen från 15 till 13, men då borde det ju vara högt på kvällen och inte dagen efter...

Ja fan vad min diabets krånglar och min kropp. Det värsta är att läkarn ofta inte äns fattar vad som är fel. Kul att man är ett mysterium...Är på dåligt humör , ja..När jag ligger högt så får jag ju ont i kroppen och känner mig sjuk så kanske bara är det. Men det borde vara något annat, som t.ex ett virus i kroppen som gör att jag kanske ligger högt? Men ska försöka träna nåt idag ialf, om jag inte mår sämre förstås? Men längtar till kvällen! Bio och mys med min älskling ♥



world go round

Kom hem för någon halvtimme sen. Dagen har gått fort men varit helt okej.

Sjukhus besöket gick bra, lite svårt att hitta vart jag skulle ta vägen bara. Men sjuksköterskan vill att jag ska försöka minska mina insulindoser eftersom jag ligger ganska lågt. När jag tränar och är liten i maten så behövs det inte så mycket som jag tar. Hon sa att det va troligen därför jag inte gått ner i vikt.. Jäkla insulin känner jag då. Men ska ta massa blodsocker och verkligen försöka att få ner mängden så att jag kan gå ner i vikt!!

Va ju och träna nu ikväll med, man körde i 30 min och varanan va styrka och kondition. Bara nya maskiner för min del, så fick först en visning på hur allt gick till. Man körde tre varv och höll på med varje maskin tills en röst sa att man skulle byta. Gick väldigt fort att träna igenom passet och tror inte jag skulle orka mer en 30 min för det var hårt. De va ju de själva som rekomedera 30 min så är väl det man ska börja med! Har en veckas gratis träning så ska försöka uttnytja den nu :)

Efter träningen gick jag och mamma åt. Hon provade ju också på att träna där. Åt ialf på Cafe och kök. Italenisk paj. Väldigt gott. Det rekomenderar jag!

Bild från min praktik i Irland 09.

Jag trodde att jag drömde.

Jag hörde mitt namn ropas. Kristin? Hallå? Hör du mig?  Något trycktes in i min arm. Va det en nål? Vad hade jag på mig? Ett täcke? Kallt va det ialf. Jag hörde Jonas röst. Han fick frågan om han var min bror eller pojkvän. Pojkvän hörde jag att han svara. Hörde två mäns röst som pratade med varandra. Jag kände inte igen dem. Vilka va dem? Där va ju Mats röst. Jonas pappa. Men varför va han med i drömen? Vad sa han? En av de okönda männens röst fråga Jonas vad han hade gjort. Jonas sa att han hällt i mig massa sirpa. Men inte fått någon reaktion på mig. Drömen började bara kännas ändå mer underlig när de fråga om jag hade vart uppe och Jonas sa att jag hade gått upp tidigare på morgonen och satt mig i fotöljen och tagit mitt insulin. Jag kom ju också ihåg det. Kanske hade jag gjort det i samma dröm. Försökte öppna ögonen. Men det va svårt. Fick ialf en inblick av allting. Två ambulans män, en stod upp och en annan satt brevid mig. Mats stod vid dörröppningen och Jonas stod bakom en av ambulans männen. Ögonen stängdes igen och någon minut gick. Sen kunde jag öppna dem igen. Jag såg allting klarare. Jag ville inte se det så här. ville hellre dröma igen. En av amulans männen började ställa frågor och jag började fatta att jag inte hade drömt. Jag fick svara på alla deras frågor och de förklarade vad de hade gjort.

Jag hade alltså blivit medevetslös. Min diabetes hade bråkat med mig. Jag hade så lågt att man inte kunde mätta mitt blodsocker. Vad ligger man på då? 0,0,0,O??? Ja, jag kunde ha dött. Men jag gjorde det inte. Så långt han det inte gå. Jonas hade som tur vaknat, lite för sent men ändå i tid. Hela sängen va genom blött, jag hade svettas ner den. Ambulans männen ville att jag skulle följa med till sjukhuset. Men jag visste att jag klarade mig sjäv nu. Jag sa nej. Gick upp och åt smörgås och drack mjölk. Tog en dusch, bytte till rena lakan i Jonas säng och la mig igen. Jag frös i flera timmar och hela dagen låg jag lågt. Men det gick bra, det blev bättre och söndagen blev till måndag.



Blodprov och min diabets

Va på vårdecentralen förut idag och skulle ta blodprov eftersom jag ska på diabetes kontroll på sjukhuset på torsdag. Så va det ialf en en tjej där innan mig som var livrädd. Jag fick smitta i mellan medens hon tog kissprov så länge och sen när jag precis hade tagit blodprovet kom hon in och fråga mig om det gjorde ont. Jag sa att det inte gjorde det och sa att det kändes som ett myggbet och fråga henne om hon tyckte att det gjorde ont. Men då sa hon nej och skratta lite. Sa till henne att hon absolut inte behövde vara rädd för jag hade tagit såna prover sen jag var fem år och det hade gått bra för mig. Så tror hon vart lite lugnare ialf. Stackars tjej!

När jag ändå är inne på ämnet kan jag ju berätta om min diabets för många frågar så ofta om den. Jag fick diabets för 15 år sen, skulle då snart fylla fem år. Jag minns inget liv utan sprutor. Men i början va jag själv rädd. Mamma har berättat att första gången jag skulle ta en spruta i benet så fick flera hålla fast mig för att jag sparka så mycket och var rädd. Men när jag väl fick åka hem sen så hade jag visat för en annan liten tjej att det inte va farligt eller gjorde ont. Jag hade tagit nästan alla dockor på avdelningen jag låg på så då fick hon dem i sin säng när jag skulle hem. Tack vare det jag gjorde slapp hon vara rädd. Lite gullligt av mig;)

Skit dålig bild men det är jag och alla de som tog hand om mig!


Ont och åter ont.

Kroppen gör ont  och jag känner mig febrig och är jätte trött. Har sovit en fyra timmar nu fast att jag sov en 10 timmar i natt. Jag har ont i nacken, låren och vid precis nedanför tuttarna.. Men kanske kroppen fick ta mycket smällar igår med? En sak vet jag ialf och det är att mitt blodscoker gick upp lite av den där sprutan till 5 och sänktes till ett på en timma, det är inte normalt! Sen fick jag ju massa sockerdropp och åt godis bara för att få i mig massa socker ändå gick jag inte upp till mer en 11? 11 är inte ens särskilt högt eftersom jag ska ligga mellan 4-6 då är det bra.. Vill bara veta vad som hände igår men jag minns absolut ingenting och det Jonas berättar får mig bara fan att undra hur man kan bli så fel. Att man inte har någon som helst kontroll över sig själv.. Om inte Jonas varit här hur många gånger hade jag då inte slagit i huvudet? Ibland blir jag rädd för min diabetes. Men jag måste leva och överleva med den. Har fått sänka mina insulinmängder nu och mitt blodsocker ligger bra nu så jag hoppas även på att kunna gå ner i vikt lättare nu!

Imorgon skulle jag behövt må bra, jag kommer förhoppnigsvis må bättre men inte helt bra. Vi ska ha en välkomstcermoni för min systers son Alexander, det är liknade som dopp fast vi skippar att döpa han på det kyrkliga sättet och har ingen präst med. Men jag ska göra något och vad tror ni det är? Rätt svar får en länkning!







För er som tycker att det kan vara svårt att förstå vad jag menar med bilderna.
1. Ska jag trolla?
2. Ska jag sjunga?
3. Ska jag spela piano?
4. Ska jag hålla tal?

Hjärnskakning

Igår när jag vaknade så började jag att krampa. Jag slov först i huvudet vid min säng, har en galler säng sen tv gånger i elementet och sen ramla jag ur sängen och slog i huvudet vid kanten av sängen och till slut slog jag huvudet i golvet. Jag började krampa pågrund av min diabetes. Jag hade för lågt blodscoker, men det måste varit fruktansvärt lågt. För det där har aldrig hänt förut och jag har haft diabets i 15 år! Fick använda en speciell spruta som jag till med glömt bort att den fanns, eftersom jag inte vart i något som helst behova av att få den. Efter den sluta jag att krampa men när jag satt nere vid frukostbordet och mamma prata om ullared fatta jag inget. Jag hade ju inte alls varit där? Sen kräktes jag fyra gånger hemma. Så mamma ringde sjukvårdsupplyssningen, de sa att vi skulle åka in direkt.  Kräktes även en gång till på akuten. Men behövde inte vänta på akuten så länge eftersom jag var prioterad till att komma in snabbt. Väl där inne kom jag knappt ihåg mitt personummer vilket fick dem att ännu mer rynka på pannan. Så fick dropp, och göra massa andra tester. De sa att jag hade en hjärnskakning och att jag inte fick sova på 12 timmar för det kunde va farligt sen fick jag åka in på en avdelning för de tyckte att jag borde stanna över natten. Men väl där på avdelning fick jag träffa en diabets läkare och han sa att mina värden bara såg bättre och bättre ut men det va ju tack vare droppet. Så efter nästan sju timmar fick jag komma hem, även om de ansåg att det kunde vara bra att jag stanna kvar så sa jag nej.

Jonas sov hos mig i onsdags natt och tur va det för annars hade ju ingen vetat vad som hade hänt. Jag minns ingenting. Det va Jonas och mamma som berätta för mig. Jonas sov även över i natt med för att de inte ville att jag skulle sova själv och nu sitter jag här med ont i kroppen och huvudet men det är bättre. Men får ändå inte göra något som helst ansträngande och ska helst inte vara själv, men mamma kommer hem om någon timma och Jonas åkte nyligen till Jobbet och sover här resten av helgen med så det ska nog bli bra :)

Lita på läkare eller gå sin egen väg?

Idag va jag ju på sjukhuset, fick träffa en ny läkare. Jag fick se svar på mina provresultat och det visa  väl bra. Tog dem på vårdentralen föra torsdagen. Ett av proverna visar på hur jag legat i blodsocker den senaste tre månaderna  och jag låg på sex. Det är jätte bra enligt mina gamla läkare, men han sa till mig att det va ovanligt lågt men jag har till och med legat lägre en det och om jag ligger på 7 så mår jag inte bra. Sen så har jag ju tagit massa blodsocker de senaste dagarna och då har jag legat på högt mellan 13 ända upp till övet 20. Om just jag ska ligga bra ska det vara mellan 3-8. Men nu kommer han och säger att om jag ligger under fyra så kan jag ju få käning= bli medvetslös men det blir jag ju bara om jag ligger under 2! Så nu tyckte han att jag skulle sänka mitt insulin på morgonen och det förstå jag för ligger lågt vid lunchen men skulle även sänka till lunchen men jag ligger ju högt på källen och mår dåligt av det. Vad jag fått höra och lärt mig sen jag fick diabetes är att då det är högt höjer man och vid lågt sänker man insulin doserna. Men han påstod att jag tog för mycket insulin och det va därför det va högt. Va det konstigast jag hört, mamma sa med det. Men jag testar, jag kan må ännu sämre och jag kanske mår bättre. Vi får se om några dagar.


Han va kanska otrevlig med, vi prata om min vikt och jag sa att jag försökte hålla i gång med träningen då säger han men du kan ju inte bara träna och skrattar du måste ju äta lite med. Då sa jag men jag äter inte mycket, och jag äter faktiskt bra. Då flina han åt mig och bah: aha? Så som att jag snacka skit? Sen sa han men är din mage bullig på grund av insulinet då eller? Så ja sa han liter mer. Men saken är att ja jag vet att jag gått upp i vikt de senaste åren och att jag är tjock, men på det sättet han säger det är inte okej. Han hånar mig och det kan han åka dit  för men jag  låter det var. Istället borde han frågat om hur mina matvanor såg ut och fråga om jag träna. Säga att min vikt påverkar min diabetes, det hade varit förståligt men att flina mig rakt upp i ansiktet och garva när han säger det där om är din mage bullig? Jag blev arg!

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!