Verkligen allt händer nu. Jag går och skrattar bort dagarna och stänger bort allt annat. Jag känner mig som en fighter som slås mot mina egna känslor. Jag fattar inte äns vad som händer. Jag ler och är helt besatt av tacksamheten för varje dag som går att jag är här. Jag fattar inte hur männsikor kan gör andra så himla illa. Hur man bara kan tänka på sig själv. För mig finns det inte att man gör så. Jag är så glad att jag är här och kan försöka skydda mig själv. Men hur ska man skydda andra man älskar när man bor så långt ifrån dem? Jag vet varken ut eller in någon stanns med något i mitt liv, verkligen inte. Jag fasar över att komma hem till min hemstad. Jag leker verkigen ninja och lever på mina drömmar. Jag hoppas på hoppet och jag hoppas på mirakel, för kanske att de finns här, kanske att de redan hänt mirakel för mig. Jag kan bara inte sluta tacka skolan för att de tog mig hit.  Även om saker gör ont så ler jag för det jag har. TACK!