Den här kommenatren fick jag av min kompis Iza hösten 2010 tror jag det var. De här orden jag fick av henne glömmer jag aldrig. Jag vet att folk rynkar på pannan och skrattar när jag berättar att mitt dröm jobb har varit att rädda världen sedan jag var sex år. Men vet ni, jag hade fadderbarn i 10 år om inte mer. Jag hjälpte henne att få medeciner, leksaker, kläder, mat, rent vatten. Jag har skänkt in pengar på hur många olika sätt så länge jag kan minnas. Även om jag bara kan skicka just nu 100 kr i månaden till olika hjälp orginastioner så är det de 100 kronor som ger ett barn vaccin, näringspulver för att kunna växa, skolböcker för att kunna utvecklas, pengar till forskning, en hjälp för att bygga upp ett samhälle. För mig handlar inte allt om att skänka pengar heller. Att finnas där för mina vänner, lyssna och ge dem råd. Kanske jag kan rädda min kompis ur en svaka och få personen på benen igen. Att ge barn och ungdomar komplimanger som de kanske aldrig fått förut, på det sättet kanske jag räddar en person ifrån att inte tro på sig själv. När ni blir uppmärksamade av mina inlägg och jag ser att ni också skänker pengar har vi alla hjälpt till att förbättra en del av världen.

 

Jag kan inte rädda världen idag eller om ett år. Men jag kan fortsätta göra det jag gör och utveckla det. När jag pluggat klart vill jag jobba på heltid med att hjälpa människor. På ett långsiktigt håll vet jag att ja själv kan bidra till att göra världen till en bättre plats och fortsätta att rädda liv. Så jag kan och ska rädda världen på mitt sätt.