Att aldrig känna sig hemma.

Något jag aldrig kunnat förstå är folk vill
bo kvar i samma stad som de växit upp i, och heller inte vill flytta. Jag har flera kompisar som trivs jätte bra i Linköping, och säger att de aldrig kan tänka sig att flytta. Jag försöker att förstå, men jag gör det inte. Vad är det som man älskar så mycket med den staden?
Jag fattar att folk vill vara nära sin familj och kompisar  Men i min värld är det så lätt att hålla kontakten nu, så bor man några timmar bort så tycker inte jag  att det är en värdslig sak och man behöver inte bo i ett annat land resten av sitt liv. Men jag accepterar det, jag är jätte glad för de som kan känna att de har sitt älskade hem som de trivs i. 
 
Redan som liten hoppades jag på att vi skulle flytta. Jag var redan som 9årig så avundsjuk på klasskompisar som skulle flytta till en ny stad.
Jag har alltid varit en rastlös själ som velat se nytt. Jag känner att jag inte kan utvecklas och växa om jag är kvar i staden som jag växt upp i. Jag har alltid haft tankar om att flytta utomlands.
Jag har alltid känt mig bekvämast när jag varit på resor. Jag känner mer kärlek för mitt hem i Brisbane än vad jag någonsin gjort för Linköping, eller Sverige.
Anledningen till att jag inte vill bosätta mig i Australien för gott, är för de nära och kära. Jag skulle vilja bo lite närmare. Men samtidigt har jag svårt att se mig själv boendes i Linköping, eller Sverige överhuvudtaget.
Jag har inte saknat Linköping, eller Sverige en ända sekund. Jag vet att vi har massor bra saker i Sverige. Men jag kan inte stå upp under nationalsången och känna stolthet. Jag kan inte göra det för något som inte känns som ett hem för mig.
 
Mina utländska vänner har alltid sagt att jag inte är typisk svensk, och inte passar in i Sverige.
Ingen i Australien tror att jag kommer ifrån Sverige. för jag är inte som anda svenskar de träffat. Jag är biologiskt 100 procent svensk, uppväxen i Sverige och allt. Men i hjärtat är jag någon annan stanns. Precis som jag accepterar att du vill bo i staden du växte upp i, hoppas jag att alla kan acceptera att på resandefot känner jag mig mer hemma. Det här är vad jag vill göra med mitt liv nu, på obestämd tid. 
 
Allt jag får se och göra i Australien gör mig så  rik på eferanheter.
 
 

Den där pojken.

Nu ska jag berätta om min brorsson Leo. Leo är en liten pojke på snart 8år. Leo är jätte duktig på många saker. Särskilt på att bygga med saker. Han har också en sån härlig fantasi, och syn på saker. Han är pojken som får många att skratta. Leo värmer mitt hjärta ofta. Han är väldigt omtänksam, och kärleksfull. Man skulle kunna beskriva Leo som en studsboll. Han är supersnabb, och är över allt. Många skulle också beskriva honom som en Emil. För Leo hamnar ofta i kläm. Det är aldrig riktigt meningen. Men med en pojke med så mycket energi är det svårt att sitta still i skolan, att leka lugnt och stillsamt, och inte bli arg när syster retas. Leo har nyligen blivit diagnoserad med att ha adhd och en sväng av autism. Jag själv som jobbat med barn med dessa diagnoser,vet att det är svårt för dem i skolan. Det är inte svårt för att de inte kan. För de kan, åh Leo kan med. Men! Skolorna har oftast inte resurser för barn som behöver lite extra hjälp. För de kan klara allt i skolan, bara de får lite extra hjälp. De behöver inte ett rum fullt med 20 andra barn där man ofta får vänta länge på hjälp, och ljudnivån är hög. För kaos har de redan i sitt huvud. När något går fel så behöver de inte höra våra arga röster, och se våra besvikna minner. Besvikna är de redan på sig själva för att de blev fel nu igen. Det är väl inte alltid så lätt att hålla koll på två armar, två ben, allas röster, och sina egna känslor. Vad dessa barn behöver är att få ett litet lugn. Att de kan få arbete i en tystare miljö, få pauser så de kan springa av sig när de kliar för mycket i kroppen. Ett uppmuntrande för alla framsteg de gör, och så mycket kärlek. Det finns så många framgångsrika personer som lyckats i idrott, musik, vetenskap, författare, företagare, har jobb, ett eget hem och liv. Trots deras diagnoser och att de flesta suckade över dem, så lovar jag dig att dessa personer är mer framgångsrik idag en vad du som suckar någonsin kommer bli. Dessa personer möter utmaningar varje dag. Leo är smart, kärleksfull, rolig, snabb, smidig, en byggmästare och så mycket mer. Han kommer möta många hinder, men jag och hans familj kommer gå med han och tillsammans klättrar vi över dessa hinder. Det är aldrig någonsin något fel på dessa barn. Det är du som suckar som det är fel på, och det är skolan med deras låga resurser det är fel på. Så idag vill jag höja alla personer med diagnoser. Ni är hjältar, ni är mina idoler. 
 
Så stolt över honom♥
 

One love.

Jag vet att många är trötta på tjatt om valet. Men det här kan vi inte sluta prata om. Vi kan inte sluta prata om när ett parti som SD väljs in som det tredje största partiet. Det vi måste prata om är hur vill alla människor ska jobba för att förhindra att SD får fler väljare och att de inte får igenom sin människosyn.
 
Det här jag kommer skriva nu är vad jag tror på och vad jag tycker!
Jag tror vi gjorde ett misstag redan ifrån början. Vi stod emot med ryggar när SD höll tal, det vart stora skriverier i Media. Folk vart mer intresserade av SD när de såg hur folk kasta skit på SD.
Alla måste få säga sin åsikt. Men jag har aldrig trott på det där med att stå vänd med ryggen mot ett parti och skrika för att överrösta dem. För att visa att vi inte håller med dem och vi inte vill höra på deras prat om människors olika värde, görs bättre igenom att inte ens gå dit. Visa dem att de flesta av oss inte tycker som dem.
 
Det är folk som är missnöjda med andra partier, de med okunskap och även de med en konstig människosyn som rösta på SD. Folk ville röra om i grytan. Men tyvärr förstod inte folk vilka konsekvenser det kan ge vårat land. Konskevenser som att folk med annan etniskbakrund, homosexuella, barn, kvinnor och män ska bli indelade i olika fack av värden.
 
Det jag tror på är att visa kärlek. Sprid kärlek till alla människor i vårat land. Upplys varandra om alla människors värde och om vad SD egentligen står för. Kasta inte hat och arga inlägg. Det räddar inte någon. Utan de provocerar folk till att gilla SD mer.
 
Så kasta inte hat på den granne, vän, jobbarrkompis eller vem du nu kan känna som röstade på SD. Samtala med dem, visa respekt och få dem att få en ny syn på världen. Få dem att förstår hur viktigt det är med människovärden och folks rättigheter. Vi tar alla varandra i hand, hoppas, tror och kämpar för en bättre värld!
 
 

Hur går man vidare?

När en person försvinner ur ens liv så undrar man hur man nu ska kunna gå vidare? Man vet att hur gärna man än vill så kommer man inte kunna prata med personen igen och krama om personen.
 
Min killkompis som nu tog sitt liv är den åttonde personen som jag förlorar. Men ingen sorg är den andra sorgen lik. För vi har olika relationer till personer. Man kan aldrig föreställa sig hur det ska kännas. Även om personen varit sjuk en längre tid så kan man ändå aldrig veta hur det ska kännas. En sorg är aldrig lätt. En sorg är aldrig lik någon annans sorg. Det du känner, känner inte någon annan, även om det är samma person som gått bort ifrån er.
 
Man kan heller aldrig vänja sig vid att gå igenom en sorg. Även om man gått igenom det tidigare så är det ju alltid nya känslor. Men samtidigt så är det lättare att veta hur man ska bearbeta en sorg om man varit med om det
tidigare. Men jag kan inte säga till någon att den ska göra si och så. Vissa vill åka tillbaka till plaster där man har minnen med personen, vissa vill prata med en professionell, vissa vill försöka hitta på saker och låta dagarna gå. Ja det finns tusen olika sätt som folk vill göra på.
 
Men det jag skulle säga är, att låt dig inte fastna i sorgen. Du ska gråta, vara arg, besviken, du ska låta dig känna. Självklart måste man låta livet gå vidare. men stanna också upp för att prata om din sorg, minns allt fint ni haft tillsammans. Umgås med folk som du kan lita på och som du känner dig trygg med. Är sorgen för tung så uppsök någon professionell.  Förträng aldrig några känslor och KLANDRA aldrig dig själv för saker du tycker att du borde ha sagt och gjort. Att du överhuvudtaget bemöt en personen med respekt och vänlighet visar nog på att den personen alltid kommer veta att du brydde dig om och älskade personen. Så ta din tid och sörj men glöm inte bort glädjen och livet som finnas kvar för annat!
 
 

Ta hand om våran värld.

Jag blickar ut och ser ljusen i kvällens mörker. Lamporna som lyser ifrån folks hem och gatulykterna som lyser upp min väg. Borta vid vägen åker bilarna förbi, några kör fort. De har väl bråttom hem. Någon har  bråttom för att komma hem till ett hus med värme, möbler, mat och en famij att krama om. Jag går in till mitt badrum och tar en dusch, en varm dusch. Jag har tillgång till vatten varje dag. Både kallt och varmt. Jag kan borsta mina tänder efter att ha proppat i mig massor sötsaker och vaknar jag hungrig kan jag öppna mitt kylskåp och äta mig mätt. Alla mina tankar om detta borde alla ha. Alla borde varje dag vissa sin tacksamhet för någon de har eller för något de har. Alla borde göra något för varandra.
 
Alla har inte ett hus, alla har inte en familj, vissa har aldrig duchat varmt Folk går hungiga varje dag. Medens jag sitter här och skriver på min dator så tar jag av våran el. Jag tar en bit ifrån våran miljö. Det räcker inte att alla släcker allt ljus och stänger av elektroniken en timme en gång per år. Alla borde göra något varje dag för att förändra. Vi behöver förändra. Jag tvekar till att skaffa barn. För vill jag att mina barn och deras barn ska växa upp i det här? När isen smälter, folk går hungriga och dör i krig. Jag vill tro på att alla kan hjälpas åt.
 
Du kan källsortera, panta all läsk du dricker, köpa den där fairtrade chokladen och skänka en krona i bössan när du handlat. När du tröttnat på dina kläderr kan du skänka dem, duscha en skön varm dusch i en kvart istället för en halvtimme. Stänga av datorn och tvn när du inte sitter vid dem. Ha lamporna släckta när du inte är i rummet, samåka med dina vänner och ta en promenad istället för att ta bilen.
 
Alla kan vi göra något. Även om jag fokuserar och kämpar med att samla in pengar till välgörenhetsorginastioner, så måste jag tänka utanför den boxen och också göra något för miljön. Är det inte inte sjudomar, hunger eller krig som dödar så kommer miljön att döda dina "barnbarns barn" någon gång här i framtiden.
 
 
 
 

Hur mycket ska man ge av sig själv och låta andra ta?

Det känns som att jag i hela mitt liv ställt upp för andra. Följt med på saker fast jag inte velat bara för att göra någon glad. Släppt mina egna planer för att finnas där och lyssna på andra. Gett bort mitt hjärta och visat på alla möjligt sätt att jag inte kommer svika. Varit ärlig och försökt få dem att förstå att jag bryr mig så mycket om mina nära och kära. Men gång på gång är folk oärliga mot mig, spelar något slags spel och förväntar sig att jag ska följa alla deras spår. Aldrig tänka på mig själv eller göra det som känns rätt för mig. Jag vill ställa upp, finnas där och jag offrar gärna min tid och planer om någon behöver mig. Men jag har känslor. Jag behöver också stöd ibland. Jag behöver inga lögner och ingen behöver testa mina gränser. Fråga mig rakt ut så svarar jag. Be mig att förklara varför jag bryr mig så som jag gör, så gör jag det. Jag kan inte ljuga, jag kan inte göra en annan människa illa. Jag ber ingen att de ska ställa upp på samma sätt eller lika mycket som jag gör till andra, absolut inte och jag vill inte gnälla. Jag är inte den som blir arg och jag har klarat av otroligt mycket motgångar i mitt liv och tagit mycket skit. Men nu har jag börjat tröttna. Det känn som att de här har varit ett av de värsta åren i mitt liv. Det känns som det händer saker hela tiden och är det inte jag som drabbas så är det någon i min närhet och det gör lika ont det, om inte ondare att se sina när må så dåligt och veta att man inte kan ta bort deras smärta. Jag är inte den som ber om saker men snälla om ni inte kan vara ärliga eller bara för en timme av erat liv bara ge av er egen tid till att lyssna på mig om vad jag känner utan att allt ska vara på era vilkor då behöver ni inte vara kvar i mitt liv. Lite respekt kan jag väl få vara värd!

Mina komplimanger till er ♥

Matilda - Du är en av mina närmsta vänner och jag är så tacksam för att du alltid funnits där. Du är en av de starkaste personerna jag känner och jag är så stolt över dig. Du om någon kan klara det högaste hindrerna. Jag tycker du skriver bra på din blogg om hur du känner och går igenom och jag är glad över att du vill dela med dig av din kamp. Du är så värdefull och fin!
 
Annika - Din och minis blogg är min favorit då ni verkar så himla härliga och alla fina bilder ni lägger upp ifrån era resor älskar jag verkligen. Du är godhjärtat person och man blir alltid glad för dina kommentarer. Du känns verkligen som en smart tjej med en fin personlighet. Jag gillar dig!
 
Nathalie - Du är väldig vacker tjej som har en fin blogg med fina bilder och det känns som du är väldigt intelligent och omtänksam!
 
Felicia - Du är en väldigt härlig, snäll och ärlig person. Jag gillar när du skriver dina små texter på din blogg som jag själv ofta kan känna igen mig i. Du är en sån jag skulle kunna hänga med på fritiden!
 
Nelly - Jag har fått uppfattningen om dig att du är en snäll och omtänksam person som tar väl hand om andra . Du har fina bilder på din blogg och det känns väldigt personligt!
 
Vivvi - Du är en tjej med ett stort hjärta som skriver om viktiga saker. Du är envis, stark och omtänksam. Dig skulle man kunna ta en fika med och snacka med i flera timmar!
 
Vanissa - Du är en snäll och kärleksfull person som jag tror man har roligt med. En välldigt personlig blogg där du låter en få ta en del av ditt liv.
 
Liene - Du är envis, smart och en tjej med ett stort hjärta. Jag älskar alla fina bilder du lägger upp.
 
Nina Jag har alltid kul med dig och våra festtillfällen ihop är alltid så härliga. Det är skönt att kunna snacka med dig och bara hänga. Du är en snäll, envis och kärlekfull person som kommer att lyckas med allt du vill. Är glad att jag har dig! Tycker det är så kul att du bloggar då det känns som vi kan hålla kontakten bättre nu när vi inte kan ses så ofta.
 
 

Du är viktig!

Jag tycker att ge komplimanger till folk är jätte vikigt och även att få dem själv är otroligt viktigt. Det kan göra en helt vanlig dag underbar igenom att få höra att man bra på något, eller att någon säger att man passar bra i tröjan man har på sig. Så därför vill jag nu vissa min uppskattning till er. Kommentera så skriver jag ett inlägg sen om egenskaper jag tycker om hos er. Många av er har jag aldrig träffat som brukar kommentera min blogg, men vissa av er har jag följt ett tag så att jag lärt känna er lite. Andra har jag inte följt så länge så då kanske jag mer kan ger er respons till vad jag gillar med eran blogg.
 
Om ni vill får ni självklart säga vad ni tycker om mig eller min blogg så kan jag samanställa det i ett inlägg sen. Ingen blir väl ledsen av att få höra bra saker om sig själv. Självkänslan bör man jobba med varje dag. Så öss med kommentarer nu, även ni som inte brukar kommentera, utan bara läser. Jag vill ju ger er komplimanger och ni måste ju inte ha blogg! Vet att några av mina vänner som läser inte har blogg :)
 
Puss till alla fina och värdefulla människor där ute i världen!

My dream.

Du är en god människa med ett stort hjärta och som kommer rädda hela världen när du hittat alla vägar. Du är på god väg
 
Den här kommenatren fick jag av min kompis Iza hösten 2010 tror jag det var. De här orden jag fick av henne glömmer jag aldrig. Jag vet att folk rynkar på pannan och skrattar när jag berättar att mitt dröm jobb har varit att rädda världen sedan jag var sex år. Men vet ni, jag hade fadderbarn i 10 år om inte mer. Jag hjälpte henne att få medeciner, leksaker, kläder, mat, rent vatten. Jag har skänkt in pengar på hur många olika sätt så länge jag kan minnas. Även om jag bara kan skicka just nu 100 kr i månaden till olika hjälp orginastioner så är det de 100 kronor som ger ett barn vaccin, näringspulver för att kunna växa, skolböcker för att kunna utvecklas, pengar till forskning, en hjälp för att bygga upp ett samhälle. För mig handlar inte allt om att skänka pengar heller. Att finnas där för mina vänner, lyssna och ge dem råd. Kanske jag kan rädda min kompis ur en svaka och få personen på benen igen. Att ge barn och ungdomar komplimanger som de kanske aldrig fått förut, på det sättet kanske jag räddar en person ifrån att inte tro på sig själv. När ni blir uppmärksamade av mina inlägg och jag ser att ni också skänker pengar har vi alla hjälpt till att förbättra en del av världen.
 
Jag kan inte rädda världen idag eller om ett år. Men jag kan fortsätta göra det jag gör och utveckla det. När jag pluggat klart vill jag jobba på heltid med att hjälpa människor. På ett långsiktigt håll vet jag att ja själv kan bidra till att göra världen till en bättre plats och fortsätta att rädda liv. Så jag kan och ska rädda världen på mitt sätt.
 

Därför tog det slut.

Det är många som undrat som vad som hänt mellan mig och Jonas. Jag har direkt inte pratat om det eller skrivit ut det så vissa tror fortfarande att vi är tillsammans, men det är vi inte. Jag tog beslutet att göra slut för snart två månader sen. Jag vill att ni ska veta att det inte har att göra med att någon varit otrogen, blivit kär i någon annan eller något sånt, det handlar absolut INTE om distansen. Det har varit dåligt så länge nu och jag tappade känslorna. När jag väl kom bort från Linköping fick det mig att se allt ännu klarare och jag kände att jag ville börja om på nytt. Jag ville inte behöva sätta in mig i en ny stad, i ett nytt hem och i en ny skola med ett förhållande jag inte äns mådde bra i. Vi försökte få det att funka för länge, ialf jag. Vi är för OLIKA. Vi har inga gemensamma mål och drömmar. För mig är livet för kort och viktigt för att bo kvar i samma stad livet ut och ha samma jobb. Jag respekterar de som vill de även om jag inte förstår mig på det. Därför är det bättre Jonas träffar någon som kan förstå vad han vill. Jag vill så mycket, det finns så mycket att göra i livet, så mycket att se. Jag vet inte om jag kommer vilja bo i Östergötland igen. Det jag vet nu är att jag vill satsa på skolan, bo med min underbara sambos, umgås med mina nya goda vänner och leva livet precis som jag vill. Jag är fri och jag är glad för mitt beslut. Vi kommmer inte att bli tillsammans igen, Vi hade en fint tid tillsammans då vi var kära. Men snälla inga snyft historier om hur bra vi var ihop. Låt hos vara historia nu.
 
Våra vägar skiljs åt här

Vart går gränsen gällande en tävling?

Alltså det där med tävlingar, nu menar jag inte bloggtävlingar, utan såna tävlingar man ofta har i skolan. Jag tycker de alltid spårar ut, jag gillar verkligen inte tävlingar då folk är i lag och man t.ex är i flera lag och ska tävla mot varandra. Folk gnäller på varandra, pratar om hur andra fuskar och stressar upp sig. Varenda idrottslektion jag varit med på i mitt liv har de alltid funntits tävlingsinriktade, de tar sällan hänsyn till att vissa kanske är bollrädda och inte vågar gå på samma sätt som de själva gör. De får ofta höra de säga:" men det är ju ingen fara." Men är man bollrädd så är man, då tycker man det är läskigt. För två veckor sen hade vi en eldtävling i skolan, vi var tre grupper och även om vi ska vara vuxna människor så blev folk helt annorlunda. När en av våra lärare hjälpte min grupp lite vart det ett himla liv från en del. Jag sa då till dem att för mig handlade det inte om att vinna utan jag är här för att lära mig och genom att se hur min lärare gör kan jag ta efter. Jag tycker inte det är okej när folk hestar, går och säger att de andra är bättre en de i sin egen grupp och att de kommer förlora. Hur mår de andra i gruppen då tror ni? Tror ni man någonsin kan vinna när folk i sin egen grupp nästan ger upp direkt och bara klagar. Hur roligt är det då och vad lär man sig av det? Jag är emot många tävlingar och lär nog vara det så länge folk inte kan bete sig.
 
För mig är det så här. De riktiga vinnarna är det som aldrig ger upp, ovasett var de befinner sig i tävlingen eller i sitt liv.
 
Min kompis Carro t.ex hon är en riktigt vinnare för hon ger inte upp skolan hur trött hon en är på den, hon kämpar med sina hästar trots att folks dåliga kritik, hon kämpar på med livet trots sina tuffa sjukdoms perioder.  Hon är en sån som kan vinna allt genom att kämpa. Med sin starka vilja kan man göra så mycket, viljan är bland det starkaste vi har och den vinner man på!
 

Ingen respekt för tjuvar!!!!

Jag är så himla arg och ledsen. Haft en skit eftermiddag! Det börjar med att Carro får förhinder så vi inte kan ses, vi som hade planerat en underbar kväll liksom :/ Så då bestämmer jag mig för att stanna kvar i Mjölby där jag jobbar för att titta i affärer, så hittar lite fina saker och går sen mot tåget. När jag ska betala på tåget hittar jag inte min plånbok, får panik men tänker att klantig som jag är så glömde jag den säkert vid kassan när jag hade betalat och lagt ner varorna jag hade köpt. Går tillbaka dit men den finns inte där, kollar igeom den vägen som jag gick till tåget men den är inte där heller och hade ju stängt väskan så nåt äckel har snott den! Alltså hur ofta ska det här hända mig? ALLA mina kort är borta. Hade nyss laddat på busskortet och plånboken var från Portugal, två presentkort borta och lite pengar. Säkert  2100 kr som jag blev av med om man ska räkna med att jag får fixa nytt idkort med, igen......VAD HAR VÄRLDEN EMOT MIG? Fick tjuvåka tåg och buss hem med för fick inte tag på min mamma och sen skulle självklart min mobil dö med. Åh älskar man livet såna här dagar eller?


Sanningen.


Haha det är så kul att hitta såna här på facebook! Vet att min bror älskar dem och tror säkert att du garvar om du ser det här Emil?

Låter bilden tala för sig själv.


De fryser ihjäl.

Det är iskallt ute nu och jag vill knappt gå ut. Jag får dåligt samvete av att tänka så när jag ändå har kläder att ta på mig och ett ställe att komma hem till sen. Alla har inte det. Så därför tycker jag att ni ska ta er till Sergels torg i Stockholm idag 18:00 eller på lördag vid 15:00. Där kommer några otroligt duktiga och snälla människor stå och ta emot filtar,täcken,mössor, halsdukar och vantar, för att sedan dela ut dem till de hemlösa. Så bor ni i Stockholm eller i närheten så tycker jag att ni ska svänga förbi där. Jag hade gärnat velat åka dit och hjälpa till om jag bara kunde. Ni får gärna sprida runt det här.

Ni kan läsa mer här http://www.facebook.com/groups/292492247470754/



Köp julklappar från Unicef.

Köpte nyss världens bästa julklappar till behövande barn. 16 påser med väskersättning, 96 vaccinpaket, 6 förpackningar med högenergimjölk, 1 mygg nätt och 25 skolböcker och pennor. Köpte allt det här från Unicef. Ni kan gå in och kolla här för att läsa om de olika proukterna och kanske också ge bort en julklapp. Den billigaste julklappen är 20 doser mässing vaccelin för 40 kr. Jag tror fakiskt alla kan ha råd med 40 kr? Jag har inte jätte bra med pengar och fick sätta stopp för mig själv så jag inte gjorde av med alla pengar jag har. Samanlagt betalade jag 401 kronor för allt. Men tänke på att flera liv kan bli räddade tack vare mina gåvor så är det ingenting. Så jag uppmanar er att också gå in och skänka något! Ett tips är att ge det här som en julklapp till någon du känner. Om jag fick det här i julkapp och veta att någon skänkt en julklapp till någon annan istället för att köpa t.ex en tröja till mig så skulle jag bli super glad. Det här är fan den bästa julklappen som jag kan ge och få!


Weledastipendiet till ACT!

"Weledastipendiet – för hållbar utveckling delas ut till ett projekt som på ett intressant, nyskapande eller kraftfullt sätt syftar till att förbättra vardagen eller framtiden för människor med svårigheter av olika slag. Du som söker kan vara privatperson eller representera en ideell organisation, skola, förening, offentlig sektor eller mindre företag. Med Weledastipendiet – för hållbar utveckling kan du till exempel få stöd för material, information, marknadsföring osv, vi finansierar dock inte fasta periodiska kostnader såsom hyra och löner. Stipendiet omfattar 20 000 kronor. "

Min kompis Suad är ordförande i ACT och där jobbar de på att samla in pengar för att hjälpa de olika drabbade länderna i Afrika. De har en facebook grupp som ni kan titta in på här och även en blogg där ni kan läsa mer om dem.

Jag tycker att ni ska gå in på den här länken och tryck på gilla så ger ni ACT en chans att vinna det här stipendiet.

Jag är väldigt stolt över Suad och de tjejor som gör det här.De är alla unga tjejor och de kämpar med att samla in pengar genom att sprida sitt budskap, gå med bösser på stan, sälja bakelser osv. De har redan donerat en summa till Afrikas horn geom deras facebook grupp som jag skrev om här för ett tag sen. Jag ber er inte att skänka pengar utan jag ber er bara om att gå in här
http://stipendium.weleda.se/bidrag/act och tryck på gilla. Tänk på hur många människor de här tjejerna kan hjälpa och att de faktiskt kommer rädda liv!

Ni får gärna sprida det här vidare på eran blogg, facebook eller på något annat ställe. Tack på förhand!

Det svåraste man kan göra är att le när man är sjuk, lider av smärta eller är deprimerad. Men det är ett kostnadsfritt recept på en ny början och återhämtande.


Vad hände?!

En helt sjuk grej hände på hotellet som jag och Rebecca bodde på i Gdansk. När Rebecca gick in på toan i hotell rummet så rasade plöstligt kaklet från väggen ner på golvet. Helt sjukt att det hände! Liksom hon öppnade bara toa dörren. Vi hade inte rört väggen eller nått. Haha knäppt!



R.I.P

Just nu går alla mina tankar till min morbror och hans tjej. Jag skulle få en kusin nu. Det var beräknat till den 9 augusti. Men min mamma fick nyss ett samtal från min morbror där han berättar att flickan som de skulle fått hade dött i magen. Så sjukt hemskt. Får tårar i ögonen. Att man ska behöva gå igenom det. 9 månader av väntan och sen bara försvinner allting sådär. Det är sjukt. Min morbror fyller 50 år imorgon, ja han skulle blivit en gammal pappa men det spelar ingen roll för han hade blivit en bra pappa och det här var hans tjej sista chans. Hon är 36 och har inga barn sen tidigare. Ni kanske förstår hur väntat det här barnet var? Hon har stora smärtor och får vara kvar på sjukhuset. Fan vad orättist det är! Unga människor och även andra får barn som inte borde ha barn . Barn som får leva igenom ett helvete för att de har fel föräldrar. Det är så sjukt. Är så arg och ledsen.

Blir begravning nästa fredag. Hoppas jag får ledigt från jobbet. För vill finnas där för min morbror och mina andra två kusiner och även för hans tjej såklart. Även om vi knappt ses eller pratar så kan jag inte göra mer en rätt att bara finnas där och vara där. Det är inte mer en rätt av mig.

Vila i fred lilla flicka♥



Jag hatar också att jag jämt ska känna rätt. Jag har vetat hela tiden på något sätt att allt inte varit rätt. Eller inte vetat kanske men ja tänkt ni vet bara sådär.. Inte första gången..

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!