2 år har gått sedan jag ställde dig frågan. Är det du och jag nu? Vi stod på parkeringen och skulle säga hej då. Du hade kommit till mig dagen efter jag kommit hem från Irland och struntat i skolan för att vara med mig. En månad hade jag vart borta och inte en ända dag hade gått utan att jag tänkt på dig. Jag minns hur väl Larsson satt där i bilen och tyckte att vi tog lång tid på oss när vi skulle säga hej då. Jag ville inte släppa iväg dig. Men så fort du hade åkt vet jag att jag ringde Emil direkt och nästan skrek ut av lycka att vi nu var tillsammans. Emil trodde inte på oss, precis som alla andra. Ingen trodde på mig, att jag skulle hålla mig till dig. Men här är vi nu idag efter två år och alla vet vem mitt hjärta tillhör. Alla vet vem jag vill somna brevid, vem jag vill kyssa och vem jag alltid har i tankarna.

Jag är tacksam varje dag över att du är så snäll mot mig. Att du alltid ställer upp för mig och kämpar för att jag ska ha det bra. Vi har haft våra stunder då vi bråkat och sårat varandra men efter varje gång inser vi bara att vårat bråk var ett missförstånd och mistag. Det ska ju vara vi och vi ska inte såra varandra. Men det är så det är i förhållanden. Huvudsaken är att vi trivs med varandra och att du får mig att må så bra. Tack för det älskling och tack för att du stått ut med mig i 2 år.

Jag älskar dig Jonas♥