Bill och Bull

Idag vill jag prata om min vän Stephanie, men kallad Steffi, eller Bull för mig. Eller vart det Bill? Vi kallas oss själva för Bill och Bull ihop, men kommer aldrig ihåg vilken av oss som ska vara vad. En annan rolig sak om oss är hur vi lärde känna varandra. Vi gick i högstadiet, i 7an. Jag fick reda på att hon träffat en kille som varr ett ex till mig. Vi gick i samma skola, så visste vem hon var. Så skrev till henne att hon skulle vara rädd om sig själv. Då den här killen var en lögnare. Vill henne inget ont, och sen dagen har vi varit vänner. Vi brukade sjunga Karaoke hemma hos mig, och när vi började gymnasiet så gick vi i samma klass. Jag har lärt känna flera fina personer igenom Steffi, och vi har tillsammans gjort massor ihop. Jag var med på Steffis första fylla, vi hade många egna förfester tillsammans när vi fyllde 18, och sjöng till Hakuna Mantata. Sista året på gymnasiet så var vi även i Irland på praktik och bodde hos samma familj. Jag och Steffi har som alla andra vänner haft det perioder då vi umgåtts massor, och sedan då vi glidit ifrån varandra. Men idag stor våran vänskap starkare en någonsin. Hon är den första jag berättar något för om det hänt något på kärleksfronten, eller om någon knäpp människa skrivit till mig ( Ja jag känner tyvär många skumisar. ). Halvåret innan jag åkte till Australien så brukade vi ses på stan många gånger efter jobbet. Eftersom båda jobbade sent så fick vi ofta ta en fika på donken. Men där kunde vi sitta i flera timmar och prata om allt. Stackars de folk som hört oss måste jag säga. Kanske inte så fullständigt normala samtal alltid. Men jag och Steffi är knäppa ihop. Steffi finns alltid där, och talar oftast om det för mig också. Hon förstår mig nog bäst, för många människor jag känner kan jag känna att de inte förstår mig, eller delar samma tankar/värderingar som mig. Men Steffi är unik, en värdefull vän. Så lyckligt lottad är jag som får ha henne som vän. Vi har gråtit ihop, varit arga på folk tillsammans, tröstat varandra, varit på tok för fulla, och som varje gång skrattat i mängder. Jag saknar denna tjej otroligt mycket, och det kommer bli så magiskt och sjukt bra när vi fikar ihop igen, eller dansar på Harrys dansgolv på Ågatan i Linköping. Massor kärlek till kvinnan i mitt liv ♥
 
 

En obeskrivlig stolthet.

Älskade Matilda. Jag vet att jag säger det för sällan, men jag vet också att du vet om att jag är stolt över dig. Men inte hur stolt. Jag kan inte ens beskriva hur stolt jag är, så att att någon skulle kunna förstå. Vi två har gått igenom så mycket tillsammans, mer en vad någon ska behöva gå igenom. Jag minns den dagen jag fick reda på att du var sjuk. Vi gick i högstadiet, och jag fattade ingeting. Ville inte se att det var sant. Jag undvek att besöka dig på sjukhuset för i min hjärna var du inte sjuk, hur kunde allt gå så fort? Hur kunde jag missat i så många år att du mått så dåligt? Jag försökt igenom åren att bara vara där, lyssna när du behövde. Jag tror alla kommer ihåg alla dina olika stilar du provade, och hårfärger, jag tänkte aldrig så mycket på det. För mig spelade det ingen roll hur du såg ut, för mig handlade du om vem du var. Den Matilda som jag älskade. Det fanns ingen dag som jag inte var rädd att förlora dig. Året 2013 när jag satt i skolan och fick ditt sms fick jag en stor klump i magen. Jag sprang in på mitt rum och kollade tågbiljetter direkt. Jag var bara tvungen att komma hem. Jag var så jävla livrädd att förlora dig där. Men jag slutade aldrig tro på dig. Jag kommer aldrig sluta på dig. För du har tagit dig ifrån det djupaste av alla hål till toppen. Alla gånger vi gråtit, och hatat livet tillsammans. Hösten 2013 när jag också gick sönder, var du den som räddade mig. Även fast du mådde dåligt, så var det du som satt med mig där en hel natt för att trösta mig. Tillsammans har vi besökt sjukhus, för bådas skull. Du fick din vändning 2014. Jag fattade inte riktigt vad som hände. Jag var självklart så glad att du kunde sluta med dina medeciner, började träna, och fick jobb. Men innerst inne var jag också livrädd för att det skulle vara en fas, och att allt skulle gå tillbaka igen. Jag förstod inte att du för första gången på flera år faktiskt började må bra. Jag fattade inte att sånt kunde hända. Men nu förstår jag, nu vet jag. Vi båda har varit på botten, vi båda har varit oroliga och arga på varandra, för att vi behandlat oss själva så illa. Men idag är vi något helt annat. Idag är du höggravid och får snart din älskade dotter. Jag är boende i Australien och växer enormt som människa. Utan dig skulle jag inte varit densamma, Du har lärt mig så mycket. Jag skulle aldrig ätit så mycket choladbollar i mitt liv som jag gjort med dig, jag skulle aldrig tältat i min trädgård på sommrarna, jag skulle aldrig berätta mina djupaste saker för någon annan en du. Du är min barndsomvän, en av mina bästa vänner och jag är den stolaste människan i hela världen för att vara din vän. Ifrån djupet av mitt hjärta,( även om du varit Zlatans fann,) så älskar jag dig Matilda. Livet ut kommer jag finnas där. Livet ut kommer vi växa tillsammans. Tack för att du lätt mig följa dig på dina resa.

Idag fyller du 25 år.

Det har gått fem månader sen du lämnade oss. Fem månader sen jag hörde din röst. Fem månader sen jag fick ett meddelande av dig. Idag skulle du fyllt 25 år. Idag skulle du blivit firad. Idag skulle jag grattat dig. Jag har skrivit till dig på facebook. Men jag får inget svar. Jag kommer aldrig få ett svar ifrån dig igen. Jag har fortfarande inte fattat att det här har hänt. Jag lever mina dagar som ingeting har hänt. Men idag är det extra tungt. Idag gråter jag när det här skrivs. Vissa av mina vänner frågor mig ibland hur jag mår, om jag tänker på dig. Saken är att Martin är alltid i mina tankar, saknaden kommer aldrig att försvinna. Han kommer alltid ha ett plats i mitt hjärta. Han var och ÄR en av mina bästa vänner. Snart visas Hobbit på bio. Jag ska gå och se den, du kommer att få följa med mig. Vart du en går Martin, vart jag en går så är vi tillsammans, i hjärtat ♥ 
 
Skål på dig Martin ♥

Inte ett liv utan dig.

Jag hörde din röst idag igen. Det brast när du pratade. Du kunde inte förklara hur ont allt gör nu. Jag kände hur du grät inombords och hur mycket du inte ville det här nu. Livet äter upp dig, du känner dig svag nu. Men jag vet hur stark du kan va, jag vet hur unik du är. Hur värdefull du är för flera av oss. Jag vill inte leva utan dig. Jag kan inte se en framtid utan att ha dig vid min sida. Du betyder allt för mig. Det gör mig så arg att inte kunna göra något, att se dig plågas är en smärta i ett. Jag ger dig min hand, jag ger dig min tid. Jag håller om dig tills dagen gryr och håller dig kvar tills ljuset öppnar sig. För dig vill jag hålla kvar vid. Du är min bästa vän genom eld och hav. Jag älskar dig när allt är som mörkast och ingenting finns kvar. Jag älskar dig förevigt. Hos mig stannar du kvar ♥
 
 
 


Välkommen till världen Oliver ♥

Den 1 Juli blev jag moster till denna grabb!

 

komplimanger som jag fått av er ♥

Nina - En sak är ju säker o det är ju att man aldrig har en tråkig stund med dig, haha. Vissa händelser från -05 kommer alltid vara kvar (:
 
Vivvi- Jag tycker om dig och din blogg för att du är så engagerad, du verkar lägga ned dig hjärta i många projekt och verkar vara den som ger mycket av dig själv.  Glöm bara inte bort dig själv på vägen ;)
 
Nelly - Min uppfattning av dej är att du verkar vara en väldigt snäll tjej som bryr sej om andra och jag imponeras över ditt engagemang i viktiga frågor som svält och fattigdom. Du skriver roliga, intressanta och varierande inlägg och det är alltid kul när du uppdaterar bloggen :)
 
Annika - Jag gillar din blogg för att den känns så ärlig! Du visar fina foton från resor blandat med skola och vardag och du känns som en riktigt genuin människa!
 
Matilda - Du är underbar min vän <3
 
Felicia - Kan ju säga att du är den av dom jag följt länge, så blir så glad, gillar allt iallo, spec hur glad du alltid verkar och hur du vill alla väl, så gosig, vi får verkligen se till att någongån ses!!!!
 
Kommer ni ihåg att jag gjorde ett inlägg för ett tag sen om vad jag tyckte om er och era bloggar? Några av er skrev fina kommentarer till mig, som några ville att jag skulle göra ett eget inlägg om och lägga upp. Så här är dem. Tack snälla för era fina ord! Blir så rörd! ♥
 
( bild ifrån oktober)
 
PUSS ifrån eran Chris =)

Allt jag gav och allt jag fick tillbaka ♥

När jag var 15 år försvann min bästa killkompis ur mitt liv. Massor saker hände som jag inte  tänker gå in på. Men det jag fick höra var att han var död. Att han var borta. Nu i höstas la han till mig på facebook. Jag fattade inget, jag trodde allt var ett skämt att jag drömde. Men det visade sig att han levde och mådde bra. Att han nu är okej och att han är den där fina killen som  jag alltid vetat att han är, den duktiga och underbara killen som jag lärde känna sommaren 2005. För ett par veckor sen skrev han det här till mig och jag har fått tillåtelse att visa detta.
 
Ville bara berätta att du har betydt så jävla mycket för mig, det var delvis du som fick mig o sluta med droger o jag kommer alltid älska dig. Du har verkligen gjort så att jag är så som jag är i dag, du har lärt mig så mycket i livet o du har verkligen vart en av dom viktigaste människorna i mitt liv. Du betyder så jävla mycket för mig. Du har lärt mig att uppskatta livet o att se vilka som vekligen är ens vän om man ska dra det hårt så har du uppfostrat mig mer en min mamma o pappa och dig har jag alltid litat på. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var så skönt att jag hade någon jag kunde lita på så det ända jag vill säga är TACK för att du är en ängel, en eldsjäl o en förbannat bra vän du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid älska dig.
 
Jag började gråta när jag läste detta. Det är det finaste någon skrivit till mig. Jag kan inte fatta att jag bara som 15åring påverkade en människa så mycket. Många frågar mig varför jag kämpar så mycket för andra men aldrig mig själv. Här har ni svaret. Har jag kunnat göra det här som 15åring så måste jag kunna göra något bra igen. Jag vill hjälpa människor, jag vill rädda liv. Det här är fick mig verklgen att bli lite starkare och känna att jag kan och ska fortsätta min kamp i att strida för männskligheten.Tack gubben, jag älskar dig och är så förbannat stolt över dig!
 
 
 

Att inte ha er här.

Om jag blundar kan jag se min farmor skratta, min farfar sitta där på bänken vid telefonen i deras gamla hus. Känna doften av mormors kötbullar och se hur hennes kärleks till morfar finns kvar. Hos farmor och farfar fikar vi och spelar spel. Farfar leker hund och skäller. Han skakar när han lyfter kaffe koppen. Hans parkerson blev med åren allt tydligare. Jag minns hans doft, min fina farfar luktade precis som en farfar ska göra. Jag sitter i bordet med farmor och spelar 7an. Vi pratar om när hon och farfar kysstes första gången. Jag ser hennes kärlek som finns kvar i ögonen. Min mormor, jag minns så väl hur hon tog hand om mig. Hur hon skällde ut mig när jag gjorde något dumt men hur hon alltid var den som fanns där för mig. När jag hade bakat marsipan grisar till henne i skolan och hon inte vågade äta upp dem för att de var för söta. När min mamma berättar att det är henne jag är lik blir jag glad. Min mormor skänkte pengar precis som jag, hon ställde upp och jag minns att hon hade ett stort hjärta. Min morfar minns jag inte, men jag såg alltid på mormor hur hon aldrig slutade älska honom. När jag var nästan 3 år dog han. Jag trodde han hade ont i benen för att han satt i rullstol. Jag sa alltid stackars morfar har ont i benen. När han fyllde år undrade jag varför han inte fick en tårta på sin grav. Jag berättade för mina vänner att där på kyrkogården bodde min fina morfar nu.
 
Alla är de döda nu. Morfar 1993, mormor och farfar 2004. Farmor 2010. Ibland saknar jag er lite extra mycket. När morfar dog försvann en bra början på något vi borde haft. När farfar dog, dog julen här. Det var farfar som var julen. När mormor dog försvann en stor trygghet. När farmor dog försvann alla mysiga kvällar med skratt, spel och fika. Min fina tokiga farmor.
 
Farfar.
Farmor
Mormor.
 
Farmor och jag 2006.
Syrran. farmor, bror och jag 2004.
 
Farfar 2004 tror jag inte långt innan han dog.
 

Saknar min mamma.

 
Idag är det en sån där dag då jag saknar min mamma. Att bara få sitta och prata med henne om hur det går på hennes jobb, om hur mina syskonbarn mår, vad som hände när jag gjorde så här. Även om jag är dålig på att berätta hur jag mår och gå in på detaljer i mitt liv med min mamma så är det så skönt att prata av sig med henne ibland. Om skolan, om hur arg jag blir på hur vissa beter sig, om hur jag ska stötta en vän som mår vädligt dåligt, om varför jag jämt är sjuk och inte går ner i vikt. Alltså bara sitta och bolla med henne även om vi inte kommer fram till något så uppskattar jag de kvällar hon orkar och har tid att sitta och äta med mig och små prata. När hon berättar hur hon mår och jag lyssnar på henne och stöttar henne. Jag är alltid orolig för min mamma och nu när jag inte ser henne varje dag och hör hennes röst så går mina tankar till att det ska hända något när jag inte kan skydda henne. Jag skulle kunna göra allt för att hon skulle blir frisk och få må bra. För hon har kämpat så mycket med sitt liv, hon kämpade så mycket när ja hela tiden ville hoppa av skolan i högstadiet och gymnasiet. Hon har försökt så gott hon kunnat. Jag älskar min mamma för det hon gjort för mig. Alla de gånger hon ställt upp med läxläsning, hämtat ut medeciner, skjutsat, hjäpt mig att flytta hit. När hon berättar att att hon är glad att höra att jag har de bra här. Hon är fantastisk med det hon gör. Om två veckor ses vi äntligen igen och det gör mig glad!
 
Turkiet 05.

Från mitt hjärta till dig.

När du precis hade flyttat till min gatan när vi var små längtade jag hem efter skolan för att få träffa dig. Jag längtade efter att få lära känna dig och få visa dig min värd. Jag kommer ihåg alla lekar med dig.Jag skrattar fortfarande åt när vi brukade dricka alkoholfri cider och alltid bli på världens flumhumör. Hur jag hade mina duma regler när vi lekte cykellekar och hur snäll du var som stannade kvar hos mig fast jag skulle bestäma allt. Hur vi lekte skola och alltid tvingade Agnes att leka med oss. När vi blev äldre var du alltid den som tog emot mig när jag föll. Du som alltid lyssnade på mig när jag trassalade in mig i livet. När du blev sjuk så brast mitt hjärta, jag blev livrädd och jag kunde inte annat en att bara hoppas att det skulle gå över. När jag ser dig idag le och skratta, när jag får höra att du säger att du faktiskt mår bra idag så blir jag så glad, jag blir så tacksam. Att ditt liv sen ska vända igen gör mig ledsen för jag vill att DU ska få må bra. Allt du gjort för att ta dig hit där du är nu, allt du gör varje dag. Jag beundrar dig så mycket, jag börjar förstå nu hur jäkla stark du är och vad du kan. Du är en förebild, du är en människa med ett så stort hjärta. Även om du har en dålig dag så kan jag ringa dig och ord bajsa om mina skit problem. Du vänder dig inte bort och jag fattar nu hur jävla tacksam alla människor i din närhet ska vara för att de har dig! Jag är så tacksam! Det är ett mirakel att jag har en så stark, fantastisk och god vän som du. Vart jag en i världen kommer att hamna så kommer du alltid finnas i mina tankar och här i mitt hjärta. Jag kommer aldrig lämna dig och även om jag inte kan hjälpa dig på det sättet som jag vill så hoppas jag att du vet att jag ialf lyssnar, att jag bryr mig om dig, att jag tycker om dig hur du en mår. För mig är du en förebild! Jag TROR på dig och jag älskar dig Matilda glöm aldrig det!
 


Leo börjar bli stor!

 
De här bilderna är från Marholmen 2008. Leo är bara ett år här och nu fyra år senare är han fem år! Han fyllde fem år igår! Den busigaste, knäppaste och tuffaste killen jag känner. Man blir varm i hela hjärtat av den här killens ord, funderingar och allt han gör. Han är så fin! Jag är så stolt över honom. Världens bästa Leo som jag alltid kommer ställa upp för!♥

Fin kärlek♥

 

Min lilla tös.

 På de här bilderna är Tuva 2år. Nu är hon 6 år och fyller sju i december. Hon börjar alltså i ettan i augusti. Kan knappt fatta att hon blivit så stor. Jag var bara 15 när Tuva föddes och jag var så stolt! Jag älskar den här ungen och jag hoppas på att jag kan vara en förbild för henne när hon blir 15. Att hon kan känns sig trygg och våga prata med mig. Jag har ingen faster eller moster och mina andra släktingar träffar jag knappt. Står inte min familj så jätte nära så jag hoppas Tuva kommer få en bra uppväxt och få allt det jag missade. Jag kommer alltid drösa över henne med kärlek. Hon är min fina tös som jag älskar så mycket!♥

Min fina Alexander♥


Tre år i fredags♥

Det är som när Kent sjunger- vad vore jag utan dina andetag? För jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, hur jag skulle må. Jag har förändrats så mycket sen vi träffades. Du är den enda jag kan känna mig ordentligt trygg med, den första och ända som jag känner tillit till. Det är dig jag kan vara mig själv med och visa alla mina känslor för. Innan vi träffades så trodde jag aldrig att jag skulle hitta en kille att känna äkta kärlek till. Jag har lärt mig om kärlek med dig. Du har visat mig att jag kan gå osminkad, gå kläd i mjukisbyxor, vara arg och ledsen. För du älskar mig endå. Du älskar personen jag är och inte den jag försöker vara. Du är den ända som kan se igenom mig, du vet när något fel. Ibland kan man tro att du är synsk. Men du känner mig bara. Vi hör ihop. Trots vårat uppehåll i höstas så hittade vi tillbaka till varandra och nu är vi starkare en någonsin. Jag tror på oss. Jag saknar dig jämt och när jag ligger i din famn kan jag inte sluta le. Jag älskar dig, jag älskar oss. Jag älskar ödet som förde oss tillsammans, jag älskar att jag vågade ta chansen och bli din. Så ja vad vore jag utan dina andtag?



Kärlek är inte att röra varandra. Utan att nå fram till varandra.

Att hitta den där personen som får dig att skratta, le och njuta av stunderna ni har tillsammans är ingen lätt sak. Det är inget man kan bestäma över när det ska hända. Man kan hitta flera personer i livet som man känner de där starka känslorna för. Man får testa sig fram, ibland märker man att man inte var så bra ihop om man trodde. Folk förändras man vill olika saker det är så det är. Att kunna gråta, vara hysterisk, sur, fundersam, förvirad, lycklig och ovetande med någon annan är fint. Att dela sin liv med någon är fint. Som par ska man ha olika intressen, man behöver det. Man behöver inte vara jämt, bara för att man inte ses så ofta så betyder inte det att man älskar personen mindre en vad andra gör som träffar sin älskling varje dag. Alla förhållanden fungerar olika och man lär sig hela tiden hur man kan utveckla förhållandet och ändra på det om de behövs. Man ska aldrig ta varandra för givet, det är viktigt att alltid visa vad personen betyder för en. Jag tycker kärlek är fint. För mig är det inte kärlek när man blir slagen, kallad för fula saker, blir sviken, hålls fast och man får inte göra vad man vill och lögner hör till vardagen. Det är synd att folk låter sig styras så av någon annan och jag tycker det är synd att folk ger upp sitt liv för kärleken. Man lämnar kompisar och intressen för en person. Det är inte rätt. Jag skulle aldrig låta Jonas släppa sin drömmar intressen och vänner för min skull. För mig är det inte rätt att göra så. Skulle inte Jonas tillåta mig att följa mina drömmar och låta mig ha tid ifred så skulle jag inte tro på att han älskar mig. För älskar man verkligen någon så gör man nästan vad som helst för att den personen ska vara lycklig. Jonas brukar säga till mig att vi kan göra vad jag vill och att jag får göra det jag behöver, även om det innebär att vi kanske inte kan ses på ett tag om jag känner att jag behöver resa bort t.ex. Han säger bara att han vill se mig glad och att det är viktigast för han att jag mår bra. Så ja jag har haft tur i att hitta en sån kärleksfull person som Jonas. Jag önskar bara att alla kunde ha det så bra.


Sagt av mina älsklings ungar till mig.

Tuva: Jag tycker att du är så snäll. Jag tycker om dig. Det är så roligt att pussla med dig.

Leo: Kristin, jag älskar dig jätte mycket!

Hur glad blir man inte? Leo sag nog att att han älska mig tre gånger föra lördagen och Tuva ville pussla med mig hela dagen. Blir varm i hela kroppen av glädje när de är så där mysiga. Sen hade söta Alexander ritat en teckning till mig. Åh, vad jag älskar de där ungarna♥

Bild från Marholmen 2008 då Leo bara var en ettårig liten skit. Nu är han fyra år!


Tuva var ju inte äns två år här och i december blir skruttungen 6 år!


Alexander i sommras och i Januari blir han två år. Så stora börjar de bli!

Paus.

Det här är tungt att skriva. Det är konstigt och jobbigt. Jag vet inte hur jag ska förklara äns. Men jag och Jonas har ialf ett uppehåll nu. Jag har gått och funderat på det i någon månad nu. Men direkt inte pratat om det eller så. Hade tänkt vänta ett tag till för att vara säker på att jag gör rätt beslut. Men jag vet hur jag är. Ena dagen längtar jag efter han och vill vara med han. Ibland kan det gå flera dagar då jag inte saknar han. Det är så svårt. Jag vill inte göra han ledsen men jag kände att det var lika bra att ta tag i det på en gång..

Det har ändå vart lite fram och tillbaka de senaste halvåret. Men vi har alltid velat fortsätta försöka och sagt att vi ska ändra på visa saker. Men det händer inget, vi står kvar på samma punkt. Nu kanske det kan bli en förändring. När båda får tänka på varsitt håll. Just nu känner jag att det var ett dumt beslut att göra uppehåll för det gör så ont. Men jag måste ta reda på om det gör ont för att jag vet att han är ledsen, om det är för att jag är rädd att bli ensam eller om det är för att jag fortfarande är kär i han. Så jag måste ge det tid. Anledningen till att jag skriver här redan nu är för att jag behöver skriva av mig. Det funkar inte att jag ställer frågor till mig själv. Jag behöver tänka efter och diskutera med folk. Få råd och stöd. Jag kan inte låtsas längre. Jag klarar inte allt själv. Jag har lärt mig det nu. Det här ska bli bra hur det en går. Jag ska höra av mig när jag vill och allt är på obestämd tid.


Tack till några av mina vänner om redan gett mig stöd. Särskilt till Matilda och bagarn som ringt och till Natta som smsat.Ni är bäst♥


Min och Jonas första bild.

Mosters älskling♥







Jag är så stolt över att vara moster till den här fina killen. Helt sjukt vad han är söt!

Faster älskar er ♥














Tuva och Leo när det var små. Eller de är väl små nu med. Men inte lika. Tuva har ju fakiskt börjat förskoleklass och fyller 6 i vinter och Leo fyllde 4 i sommras. Tiden går så fort. Jag var bara 15 år när jag blev faster till Tuva och nu känner jag mig gammal. Haha!

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!