Jag tyckte alltid att det var lika jobbigt när de bråkade. När de skrek på varandra och när glasen föll i marken. Det hade alltid varit så här. En värmande famn att krypa upp i fanns inte här. Den ända gången någon skrattade var när någon annan gjorde sig illa, när jag misslyckades fanns inga värmande ord. Hånflinen va det som fanns. En dröm om att allt skulle vända fanns inte kvar längre. Varför skulle människor förändras efter alla dessa år? Efter alla gånger man förlåtit dem. För alla gånger man försökt säga till dem. Nej det finns ingen verklighet som kommer att leda till det bättre. Min kärlek finns någon annan stans och där lär den stanna.