Ikväll lyssnade jag på varenda ljud, för varje steg spetsade jag öronen och kollade bakåt. Hela tiden var jag beredd på det värsta. I vanliga fall hade jag känt oron ända tills jag kom in i mitt skyddsnät. Mitt rum. Det är den tryggaste platsen i det här närområdet. Men inte idag, idag kan jag sitta var jag vill i det toma huset. Det är bara jag, jag och min skatt. Jag behöver inte vara rädd för att vara kvar här inne, inte nu. Det njuter jag av. Även om jag är ensam med min skatt så är det här jag vill vara. En vecka, en gång om året utan räddsla. Ni förstår inte.

Jag vet att mitt liv inte är likt erat. Att mitt område för mig är som en fälla vart jag en går. Att hemma är sämst och bort bäst. Att jag alltid flyr. Fortfarande efter alla dessa år så är jag som svagast nu. Men nu förstår jag. Nu kan jag alla de där orden och jag vet att jag inte kan skydda mig helt. Att vart jag en är så kan han skada mig. För hoppades jag bara. Nu hoppas jag inte. Nu tar jag beslut om framtiden. När jag kan bestämma själv så kan jag göra det lättare. Så mycket lättare.

Eller?