Det bästa som har hänt mig i högstadiet. ( För mig är det här inlägget så viktigt så det får vara för två dagar)

När jag gick i 9an började jag att spela innebandy. De började med att Carro sa att de behövde en spelare till helgen och jag som inte kan säga nej sa ja. Hade då aldrig spelat innebandy förutom i skolan någon gång innan. Det gick faktiskt bra för mig och jag tyckte det var roligt så jag började. I början spelade vi i en liten skit hall med några få spelare vi hade knappt avbytare till matcher. Sen började fler folk att börja och några andra slutade. Vi fick en ny tränare som jag rök ihop med många gånger men som jag också hade kul med. Jag och min kompis Kim satt ibland en hel helg och kollade när andra körde. Vi spelade med herrarna på tisdagskvällarna och jag fick nya vänner som Angelica, Alle och Z. Alle kom ofta och hämtade mig och skjutsade hem mig. Vi pratade ofta och han tog hand om mig. Z som egetligen heter Carro hjälpte mig med engelskan i skolan så jag fick godkänt. Jag bodde även mycket hos henne då jag inte kunde vara hemma. Angelica och jag blev väldigt bra vänner och jag hade alltid så kul med henne, Carro, Steff och Sofia. Innebandy betydde otroligt mycket för mig det här året i 9an, Även om jag många gånger inte lysnade på vad de äldre spelarna sa till mig så fick ialf innebandy mig att skaffa en viss trygghet. Där kunde jag släppa ut känslor och för första gången kunde jag känna mig lite trygg när jag hade något hem jag kunde gå till när de behövdes. Jag fortsatte med innebandyn fram till jag var 18 med lite pauser i mellan. Vi fick även ytterligare en ny tränare och ännu mer nya spelare. Var då jag var 17tror jag. Martin och jag kom väldigt nära varandra och vi har pratat ut om mycket. Vi står varandra nära en idag och han gav aldrig upp mig trots min kaxighet och dåliga attityd jag kunde ha ibland. Eftersom jag blivit sviken så mång gånger av vuxna människor hade jag ett system att testa äldre mycket under en period. Men det vissade sig att han kunde man lita på och oj vad mycket vi har skrattat ihop. Innebandyn har gett mig så troligt mycket, roliga träningar, spännande matcher, nya vänner, tränings läger, skratt, laserdome spel, fester,  sammanhållningdagar på fritiden och viktiga samtal. Jag har så fina minnen där ifrån. Jag saknar innebandyn varje dag och jag vill tacka alla människor som fanns där då. Särskilt Carro, Angelica, Z, Steff, Sofia, Alle och Martin. Utan er hade jag kanske gått fel vägar!