Ett ögonblick som jag aldrig kommer glömma är när jag fick ett efter längtat svar. När jag gick sista året på gymansiet så började jag i en internationell kurs där man vintern 09 fick chansen att åka på praktik utomlands om man hadde bra närvaro, lämnde in uppgifter i tid och gjorde vad man skulle. Jag nappade på det direkt. Jag ville åka och det visade jag från första dagen då kursen började! Jag missade knappt en lektion, jag fick bättre närvaro i hela 3an en vad jag hade haft under 1an och 2an. Jag va tvungen att visade att jag skulle klara av det, lärarna hade ställt så höga krav på mig. Vilket va orättvist egentligen eftersom andra var borta mer en jag, lämnade in försent och hade sämre betyg en jag.Men man blir alltid straffad för det man gjort tidigare. Min mentor var en av läraran vi hade i det här programet. Hon trodde inte på mig. Trodde jag skulle skita i det, inte göra det jag skulle..

Men så kom dagen då vi skulle få beskedet.. Jag var så nervös. Självklart skulle min mentor sitta och prata med mig, ställa frågor om jag verkligen kunde åka. Om jag skulle orka, om jag skulle klara av det, om jag hade pratat med mamma. Jag vart irrterad men sa åt henne att de här va det som jag hade kämpat för, allt jag hade gjort under trean hittils va bara för att jag skulle få åka. Det gav mig motivation. Så tillslut så sa hon att jag fick åka.

Jag fick åka till Irland i en månad med min kompis Steffi. Det är den bästa månaden i mitt liv. Jag slapp att vara hemma, jag slapp bråken ,jag var fri som jag aldrig hade varit tidigare. Jag längtade aldrig hem och jag satt med tårar i ögonen när vi skulle åka hem.. Jag ville inte tillbaka hit..