Hittade en lista med frågor om resor som jag tänkte kunde vara kul att besvara. Har ju rest mycket inom Sverige som barn då vi hade husvagn, och rest mycket utomlands nu när jag blivit äldre. Så den här listan passar mig bra :)

Den här frågan är alltid så svår att svara på. Jag har sätt fantastisk natur, byggnader, och fått göra massor roligt i alla ställen jag varit i. Men den resan som ligger mig varmast i hjärtat är Gambia. Gambia har kanske inte massor turist attraktioner, eller den där magiska naturen som andra ställen jag varit på har. Men kulturen, människorna. Hur det bara var att vandra runt där på kvällen. Minnen jag har ifrån där. Jag älskar folket där och jag älskar min resa jag gjorde där. Mitt livs resa!

 

Oxelösund

Två sjuksköterskor, en på varje sida. De tar på mig, tar fram nålar, kollar mitt blodtryck och tar mitt blodsocker. En doktor, han ställer alla frågor. Har du ont?, hur känner du dig?, har du haft feber?, har du hosta?, vad åt du senast?. Försöker koncentrera mig för att hänga med i engelskan medan sjuksköterskan ber mig att knyta min hand. Folk kommer, och går. Jag får berätta igen, och igen.Alla står helt chockade när jag berättar i vilka höga värden jag lever i med mitt blodsocker. Jag får göra tester på tester. 32, 25, 20. Det är värden jag haft de senaste dagarna.

 

I söndags kände jag hur slut min kropp var. Jag skulle kolla på film. Med en sluten röst fick jag be Vinnie att väcka mig om en timme. Han undrade varför? Ska du somna? Du somnar ju aldrig, vi skulle ju kolla film. Jag ville inte berätta, men jag var tvungen. Jag kände hur kroppen inte ville mer Att den var någon annan stanns. Jag sa: Vinnie mitt blodsocker är högt, jag måste hålla koll på det. Jag kan hamna i koma annars. Med skräckslagen blick lovade han att väcka mig. Det vart en lång natt. En långt natt som det varit den senste tiden. Vaknar upp helt uttorkad, kissnödig, ont i hela kroppen.

 

Igår morse vaknade jag upp och låg på 25. När jag skulle äta lunch och låg lågt istället vart jag glad. Men den glädjen försvann. På kvällen var jag uppe i 20 igen. 20.. Jag ska inte ligga på över 8. Mina organ går sönder. Min syn försämras, mina fötter försämras. Min diabetes gör vad den vill med mig. Den kan ta mitt liv om den så vill. Jag gick ut till min host mum. Frågade om hon kände någon sjuksköterska. När jag berättade vad som var fel så fick jag prata med hennes vän. Hon sa: du åker in, nu direkt, till akuten.

 

Jag åkte in. Där var jag i 5 timmar. Ingen visste något. Inga prover visade något. Alla var förbryllade. Läkaren erkände att jag nog visste bättre en honom om sjukdomen, att jag nog skulle kunna fixa det bättre själv. Vad skulle jag säga? Jo men tack, kan du betala min räkning på 5000 som ni ger mig. För vad? Ingenting.

Nu sitter jag här istället och har ont i halsen. Både jag och min host mum vart sjuka efter att ha varit på sjukhuset igår. Jag giorde ett försök. Men jag får kämpa själv, gå min egen väg, som alltid.

 

Jag vill inte ha något medidande. Jag vill inte höra "åh stackars dig"

Jag vill att folk ska sluta ha fördomar. Jag vill att folk ska sluta tro att all hjälp finns, att det går ju att leva med. Många dör i diabetes. Men vi hör aldrig om det. Det ända vi hör om är att folk blir mer ohälsosama och får diabates. Jag var fyra år. Jag levde ett barns liv. Ingen pratar om de stora skillanderna mellan typ 1 och 2.

Jag vill att folk ska stödja forskningen, precis som folk gör med cancer och hjärtsjuka.

Jag måste ha koll jämt, planera, tänka. Jag ber om att folk ska lyssna på mig. När jag säger: Jag behöver äta. Snälla kom inte med vi kan äta om en timme. Bjud inte in mig till middagar och säg: Jag vet inte när vi ska äta. Minuter är livsviktiga för mig. Väntar jag en timme med att äta kan jag falla medvetslös, eller jag kan stiga i mitt blodsocker för att jag tar insulinet försent. Jag ber er. För jag är alltid så osjälvisk. Jag säger alltid att det är okej,. men det är inte okej. Min diabetes ska inte döda mig, jag ska döda diabetsen. Tack.

 

Efter vi haft en fri dag i Gambia så var det dags för att åka på äventyr med gänget igen. Den här gången på en fiskmarknad. Jag är inte så förtjust i fisk och efter detta är jag ännu mindre förtjust i fisk. Det luktade så illa, jag var tvungen att gå där ifrån en stund. Haha. De hade jätte stora fiskar som de lastade in i bilar, inget skydd på fisken bara i bakluckan på en halvskitig bil. Fresh att få de levererat. Men vad gör man, det har inte råd med transporter. De gör vad de kan för att leverera mat till folk. De var mycket barn som jobbade på den här fiskmarknaden. Många satt och gjorde fisknät förhand. Det var en annorlunda upplevelse och jag blev alltid tårögd efter såna här besök. Vilka människor!

 

 

 

När jag bodde i Melbourne så gjorde jag många resor ihop med Nora, som också är au pair och svensk. En av alla helger så åkte vi till Mornington peninsula, som ligger en timme bort från Melbourne. Där vi besökte lite olika ställen.

 

Ännu en natt är här, och jag kan som vanligt inte sova. Jag bara tänker och oroar mig. Alla säger "ta en dag i taget," men jag kan inte och det går inte. Jag måste hela tiden tänka efter, och försöka planera. Många gånger vet jag vad jag vill i mitt liv, men jag planerar om för andra. Jag vet att folk kommer att skriva att jag måste tänka på mig själv mer, men jag kan inte. Jag mår inte bra när jag försöker göra enbart beslut för mig själv. Min tid innan i Australien, och tiden här och nu är så jävla jobbig ibland. För jag vet att folk saknar mig, att jag har folk där hemma som behöver mig. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska åka hem. Inte för att jag själv vill, utan för att andra vill. Kan jag inte göra andra människor glada så känner jag mig misslyckad. Jag känner att jag inte duger till. Jag försöker hela tiden bli ett bättre människa, för att förstå alla och finnas där. Men man räcker inte till alla. Det är de som håller mig vaken om natten. De är därför jag känner mig så ledsen. När jag inte kan hjälpa, och jag ser människor må dåligt så brister mitt hjärta. Folk kan till och med bli arga på mig, för att jag är så envis med att hela tiden fråga om allt. Men av hela mitt hjärta vill jag bara väl. Men det blir så många gånger fel. Jag är inte lycklig i Sverige. Jag kan inte vara lycklig här. Jag önskar jag kunde räcka till. Jag önskar att jag kunde vara bättre. Att livet bara kunde få levas. Men jag är kvar här, och hoppas. Hoppas på att det någon dag blir bättre.

 

Bilder ifrån resor och saker jag gjort tar aldrig slut, haha. Beror väl på att jag bloggar så sällan också. Ska försöka bättra mig, vet att folk vill se massor ifrån Australien men också andra saker jag gjort. Ska väl försöka variera mig lite mer, kanske. Men nu får ni lite bilder ifrån reptil farmen i Gambia. Gud vad jag saknar Gambia, mitt livs resa♥

 

 

 

 

När Maria var och hälsade på mig i Melbourne så tåg vi tåget från fär jag bodde till Frankston, tog väl 30 min ungefär. Där gick vi till ett ställe där de hade gigantiska sandskulpturer. Vi båda tyckte de var sjukt coola, och jag sken som ett litet barn över att se alla skulpturer jag kände igen.