I Augusti föra året när skolan började igen så trodde jag att livet skulle vända. Ny dagar i skolan, nya människor att lära känna och en ny kärlek som jag aldrig trodde skulle göra mig så illa.
Det vart inte alls som jag hade trott. Skolan bjöd på många krävande kurser och mycket bråk i klassen. Konflikter till mera konflikter. Jag saknade mina gamla internat vänner varje dag. Killen som jag dejtade som folk trodde var så fantastisk och som jag trodde på. Visade sig vara det största svinet jag någonsin dejtat. För oj vad han fick mig att gråta. Så många lögner som kom fram. Så mycket besvikelse på besvikelse. Jag gjorde allt för honom. Ändå dög jag aldrig. Efter varje gång han hade gjort mig ledsen så grät han igenom våra samtal. Genom hans prat om hur dålig han själv var förlät jag honom. Då jag tänkte att han är så fin inerst inne. Han total manipulerade mig och fick mig att hata mig själv. Att han gjorde mig osams med fok gjorde inte saken bättre. Jag förstod inte varför våran gensamma vän var så arg på mig, vad gjorde jag för fel. Att jag inte kunde lita på honom och att allt bara blev fel. Då personer la sig i och det var så mycket snack gjorde att jag heller inte var den tjejen jag brukade vara. Jag oroade mig hela tiden och ville alltid prata för att jag mådde så dåligt. Jag blev svartsjuk av mig.
Att det var tuffa lektioner i skolan, att han gjorde mig så ledsen, att jag förlorade en vän och att de hände tråkiga saker hemma i Linköping fick mig att hamna långt ner. Allt gammalt sprang i fatt mig. Nästan dagligen fick jag höra om vilken hemsk person jag var, att jag var ful, att jag inte var värd något bra, att jag var falsk, vad jag en gjorde så var de fel. Två personer som jag trodde så gott om, sänkte mig totalt. Hela 2013 var ett kämpigt år för mig. Jag gick igenom så otroligt mycket. Jag är den som alltid ger till andra men får oftast inte lika mycket tillbaka, och så var det verkligen det året. Jag blev så otroligt sviken av folk gång på gång. Folk drog in mig i alla bråk för att jag var den stabila stoplen som tydligen skulle kunna ta allt och skulle kunna reda ut allas problem.
I November för ett år sen var de nog den tyngsta månaden. Jag åkte till psyk tre gånger inom två veckor. Jag ville ge upp. Hela livet har jag kämpat ifrån psykisk misshandel, kämpat i skolan där ingen trodde på mig i låg och mellanstadiet. Ifrån kompisar som tyckte att knarka var viktigare en livet. Att gång, på gång blivit sviken av folk som jag trodde var mina vänner och fått hjärtat krossat. Från så mycket som jag inte ens kan prata om för att det fortarande gör ont. Jag orkade inte mer. Jag drack massor alkohol, missade en hel del från skolan, var inte alls med på lektionerna som jag borde, åt knappt, stängde ute folk och sov antingen ingeting alls, eller en hel dag. Jag var ingen bra människa, för någon.
Det här året började med ett tufft jävla beslut också. Ett beslut som fortfarande gör sig påmind hos mig och som jag aldrig kommer vara stolt över.. Den här killen gjorde mig gravid. Jag fick inte ens chansen att säga vad jag tyckte och tänkte om saken. Det var egentligen ett bra beslut, att jag gjorde abort för barnet hade inte fått en rättvis uppväxt. Ni som också vet hur sjukt jävla barnkär jag är kanske kan anna att det här var ett helevte för mig. Jag hade önskat att han hade funnits där för mig. Lyssnat, tröstat mig och följt med mig. Men det var synd om han. Som alltid. Bara synd om honom.
Jag klarade mig ur den värsta situationen. Min räddning var helt klart Gambia. Där jag fick andas, göra det jag drömt om och där jag hela tiden fick komplimanger för den jag var. När jag kom tillbaka till skolan var kontakten med den här killen helt uppsagd. Klassen blev också bättre. Vi hittade tillbaka till varandra. Jag började även inse vilka mina riktiga vänner va och började ta avstånd från dem som gjort mig så besviken.
Idag känner ett hat till killen för allt han gjorde och för alla de gånger han borde gjort något. Jag saknar min gamla klass, ibland. Jag har mina stora drömmar som jag håller på att uppfylla. Jag satsar på att jobba och umgås med mina riktiga vänner. Jag kommer att ha fler motgångar, det vet jag. Men jag måste för min egen skull kämpa och bara kämpa. Låta allt ta sin tid för att jag ska kunna bearbeta saker och växa i mig själv. Det är dags att börja tro på livet igen och leva det som jag aldrig levt det. Jag skriver inte det här för att hänga ut någon eller för att det ska vara synd om mig. Jag skriver det för att påmina mig själv om hur långt jag tagit mig. Idag har jag tre jobb, snart flyttar jag till Australien, jag har inget behov av alkohol, jag äter lite bättre och jag mår bättre! Jag var då svagare en någonsin och idag starkare en någonsin.
Jag vill tacka de som fanns där för mig i Karlskoga, de som såg när jag föll och de som jag bara kunde släppa en del av mina tankar hos. Tack till Karin, Sara, Pelle, Elin, Jenny, Sabina, Anders och till min saknade Martin som fortfarande var i livet då.
Jag vill också tacka vänner i Linköping som fanns här när jag kom och hälsade på eller som jag kunde prata med i telefon. Tack Matllda, Beccy, Iza, Steffi, Rebecca och Natta.
