Om jag blundar kan jag se min farmor skratta, min farfar sitta där på bänken vid telefonen i deras gamla hus. Känna doften av mormors kötbullar och se hur hennes kärleks till morfar finns kvar. Hos farmor och farfar fikar vi och spelar spel. Farfar leker hund och skäller. Han skakar när han lyfter kaffe koppen. Hans parkerson blev med åren allt tydligare. Jag minns hans doft, min fina farfar luktade precis som en farfar ska göra. Jag sitter i bordet med farmor och spelar 7an. Vi pratar om när hon och farfar kysstes första gången. Jag ser hennes kärlek som finns kvar i ögonen. Min mormor, jag minns så väl hur hon tog hand om mig. Hur hon skällde ut mig när jag gjorde något dumt men hur hon alltid var den som fanns där för mig. När jag hade bakat marsipan grisar till henne i skolan och hon inte vågade äta upp dem för att de var för söta. När min mamma berättar att det är henne jag är lik blir jag glad. Min mormor skänkte pengar precis som jag, hon ställde upp och jag minns att hon hade ett stort hjärta. Min morfar minns jag inte, men jag såg alltid på mormor hur hon aldrig slutade älska honom. När jag var nästan 3 år dog han. Jag trodde han hade ont i benen för att han satt i rullstol. Jag sa alltid stackars morfar har ont i benen. När han fyllde år undrade jag varför han inte fick en tårta på sin grav. Jag berättade för mina vänner att där på kyrkogården bodde min fina morfar nu.

 

Alla är de döda nu. Morfar 1993, mormor och farfar 2004. Farmor 2010. Ibland saknar jag er lite extra mycket. När morfar dog försvann en bra början på något vi borde haft. När farfar dog, dog julen här. Det var farfar som var julen. När mormor dog försvann en stor trygghet. När farmor dog försvann alla mysiga kvällar med skratt, spel och fika. Min fina tokiga farmor.

 

Farfar.

Farmor och jag 2006.