Ser jag sjuk ut? Nej, jag tror inte det. De flesta som möter mig vet inte ens om att jag är sjuk. För hur ska de veta? Min sjukdom syns inte utanpå, men den känns. Varje dag lever jag på ett osäkert kort. Ingen dag är den andra lik. Ingen läkare i Australien, eller i Sverige förstår sig på mitt svängande blodsocker. Att ligga på 30, vad säger det dig? Inget antar jag. Det är bara jag som kan känna. Vad säger de i skolan, eller på arbetsplatsen om man säger att man behöver vara hemma? De förstår inte, och de flera tror att man använder det som en ursäkt. Det går väl över snart? Vad kan hända? Jo, jag ska tala om för er vad som kan hända. Men lyssnar ni fortfarande? Eller tänker du "vad då? Det finns mediciner för det"
Det stämmer, men det hjälper inte alltid.
Det är många som dör i diabetes.
För ett tag sen dog en liten flicka för att de upptäckte diabetesen försent. En man dog för att hans kropp inte orkade mer av diabetesen påfrestningar.
Diabetes dödar kroppen på långsikt med. För varje gång jag har såna här höga värden så påverkar det allt i min kropp. Blind, förlamad, hjärtproblem. Det är bara några av alla saker som kan med stor sannolikt hända mig.
Att vakna med 30 i sitt blodsockervärde.
Veta att man kan vara nära att hamna i koma. Huvudvärken, ont från topp till tå, tröttheten, svettas, fryser, ledsen, arg, sur. När man äntligen fått ner blodsockret, och känner utmatningen i kroppen. Som en hög feberyra. Nästa dag, likadant. Även om blodsocket är bra, så gör det fortfarande ont. 1-2 dagar tar det att känna mig levande igen. Rädd varje gång för att säga att man inte mår bra. Frågan om vad jag ska göra. Jag måste bara stå ut, ändra insulin dosen för femtionde gången på ett år. Hitta felet man gjorde. Kanske det var brödet jag åt till middagen? Var det för mycket mat jag åt igår? Fick jag i mig insulinet? Som en detektiv, läkare och som en kämpe.
Jag läser inte om diabetes på nätet, vill inte veta om allt som händer med diabetes människor. Jag måste försöka få leva livet så bra som det går. Men då måste människor också låta mig leva. Låta mig klaga när jag behöver, låt mig vila de gånger min kropp har för stor smärta, och låta mig leva livet när jag kan. Så snälla tala inte om för mig hur jag ska leva, ta mig på allvar när jag säger att jag inte mår bra.
Kanske du lyssnar nu? Men det är väl bara för nu. För imorgon är allt bortglömt för dig. Men inte för mig. För jag är sjuk varje dag, jag kämpar varje dag, och för mig ger diabetes mig en ny lärdom varje dag.
Fotot är taget i måndags när jag hade
ett bldsockervärde på 25 och min kropp skrek av smärta.