My words.

Jag blickar ut och ser så mycket liv. Men det liv som kommer fram skadar mer en det hjälper. Man fastnar i ett rum utan slut som blivit så stökigt nu. Jag har försökt städat upp så många gånger, men allt faller tillbaka igen. Att sopa ihop allt i en hög och försöka stänga in allt bakom dörren är det sättet jag gör det bäst på. Mitt försök att skratta bort livet är den enklare vägen och att låtsas vara på topp utan dig är som en lögn utan sanning. Jag kan dansa mig förbi alla hinder, men livet med minen kommer finns kvar och även om hela världen älskar mig så kan jag inte känna mig älskad fören jag älskar mig själv.
 

Tappa inte bort dig själv i dina försök att hålla kvar någon som inte bryr sig om att förlora dig.


För varje minut som du är arg förlorar du sextio sekunder av glädje.


 

Känslan av att inte räcka till.

Jag vill flyga, flyga över problemen. Flyga ifrån allt som sker. Flyga till en tryggare plats och samla allt jag har kärt. Jag vet att man inte kan fly. Jag vet att jag inte kan hantera att se smärtan i mina käras ögon. Jag går sönder av oro. Jag blir arg på mig själv när jag inte känner mig tillräcklig. Jag vill kunna ge 100 procent till alla. Jag vill ta emot alla. Jag försöker för mycket, jag vet det. Men jag vet inte hur man backar, jag kan inte stanna upp och låtsas som ingenting. Jag vill och jag ska göra allt jag kan för att rädda så många jag kan. Jag ger inte upp. Jag kämpar tills min kropp inte orkar mer. Jag vet att min envishet gör mig sjuk. Hur folk börjar tjatta på mig att jag måste sova, hur de ser min trötthet. Men ändå ger jag inte upp. Tro mig jag försöker ta hand im mig själv med, men jag lyckas inte så bra bara. Min oro ger mig ingen sömn, jag tappar orken till att bry mig om maten ibland. Men jag tappar aldrig orken till att ta hand om andra och det är de jag brinner för. Jag måste bara försöka stå stadigare nu. Jag längar  så mycket efter min hund, det finns ingen i hela världen som ger mig så mycket kraft som min hund. Jag längtar så mycket efter att få krama om min mamma, jag vill se till att hon är säker. Jag längtar efter att ha en hel dag i en hall och kolla på innebandy, jag älskar innebandy. Jag längtar efter att släppa loss med Carro, få skratta som bara vi två kan ihop. Jag längtar efter att få flyga till ett varmt land och gå på äventyr. Men allra mest längtar jag efter att få slippa denna oron.
 

I can't tell if It's killing me or It's making me stronger.

 
Verkligen allt händer nu. Jag går och skrattar bort dagarna och stänger bort allt annat. Jag känner mig som en fighter som slås mot mina egna känslor. Jag fattar inte äns vad som händer. Jag ler och är helt besatt av tacksamheten för varje dag som går att jag är här. Jag fattar inte hur männsikor kan gör andra så himla illa. Hur man bara kan tänka på sig själv. För mig finns det inte att man gör så. Jag är så glad att jag är här och kan försöka skydda mig själv. Men hur ska man skydda andra man älskar när man bor så långt ifrån dem? Jag vet varken ut eller in någon stanns med något i mitt liv, verkligen inte. Jag fasar över att komma hem till min hemstad. Jag leker verkigen ninja och lever på mina drömmar. Jag hoppas på hoppet och jag hoppas på mirakel, för kanske att de finns här, kanske att de redan hänt mirakel för mig. Jag kan bara inte sluta tacka skolan för att de tog mig hit.  Även om saker gör ont så ler jag för det jag har. TACK!

Kaos.

Jag slår bort allt för att slippa tänka. För att slippa sakna. Jag hinner knappt att stanna upp för att förstå vad som hänt. Mitt liv måste gå på räls annars så blir det för skakigt. Kärlek är förbannat fint men gör lika så förbannat ont. Jag är tjejen som alltid ställer till det för sig i mina egna val.  Men vet ni, jag är så glad att jag är här. Jag är så förbannat tacksam över att jag slipper bo hemma, att mina saknade vänner finns kvar och att folk här är så jävla bra!

Lyckligare utan dig.

Det är alltid en kamp och du vill alltid vinna. Lyckas jag är det ett misslyckande för dig. Jag får inte va någoning för dig. Du vill ha min tårar, du vill ha min ilska. Jag har varit vaken så många nätter och undrat varför. Jag har gått min väg så många gånger. Jag har fått dig att se min smärta. Jag har låtit dig se hur jag sjunker när du skriker så där åt mig och kallar mig för misslyckad. Jag har försökt förstå dig, men jag har inte lyckats och det kanske inte är meningen heller. Allt är förstört, du har slitit iväg mig för långt. Det har tagit mig för många år att bli fri, men nu är det min tur. Nu lämnar jag allt som sagts, allt som gjorts. Jag vinner över dig nu och jag mår bättre en någonsin.
 
 
 
 
 

Låt oss försöka finna oss tillrätta med livet. Det är inte livets sak att finns sig till rätta med oss.

 
 

Ord utan någon förklaring.

Jag kan inte sätta ord på hur det känns. Jag vågar inte känna efter. Jag är rädd i nuet. Jag är ännu räddare för framtiden. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara någon stanns. Jag gör alltid fel. Vad är en känsla av att göra rätt?. Jag orkar inte gråta. Jag vill inte skrika. Jag vet inte hur man gör. Jag är bara rädd och det gör ont. Känslan av att det gör ont känner jag till allt för väl. Det slutar aldrig.  Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man stoppar en tanke. Jag är chanslös.

If you look in to my eyes.You will se that this girl will always find her way.


Det är tufft att behöva vara tuff.



Kärlek är glädje och smärta.

Att lida är svårt.
Att lida utan att älska är svårt.
Att älska utan att lida är icke möjligt.  
Att älska är svårt.



Jag lekte galen eller något när bilden togs Jag är konstig jag vet. Jag flippar ut.

Citat jag känner igen mig i.

"Jag tycker om att lära mig. Men jag gillar inte att bli undervisad."

"Min kärlek till dig är enkel, rak och sann. Det är bara jag som krånglar ibland."

"Det är bara en sak jag är säker på och det är att det finns mycket lite som man kan vara säker på."

"Jag vet vad jag flyr ifrån, men inte vad jag söker efter."


Hundar har gett sitt absoluta allt. Vi är centrum för deras universum. Vi är i fokus för deras kärlek, trohet och tillit. De tjänar oss i utbyte mot smulor. Det är utan tvekan det bästa avtal människan någonsin gjort


Jag gråter en lyckotår.

Jag somnar i din famn. Min kropp luktar du. Jag vill vakna av en kyss från dig.
Jag skrattar tillsammans med dig. Jag ler åt din fånighet.
Du lyssnar på mig. Du kramar om mig hårt.
Jag finns där. Jag finns här. För dig.
Vi börjar om på nytt. Ett nytt kapitel.
Vi vill vara här. Vi ska vara här.
Vi klarar det här. För jag älskar dig och du älskar mig.




Jag vet inte.




För många drömmar. För lite tålamod. Osäkerheten smyger sig på och ångesten tar över. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vart jag vill vara och jag vet inte vart jag ska börja.

Om du ska vara min vän.

Säg inte att du förstår mig och vet vad jag går igenom när jag aldrig berättat om mitt liv.
Säg inte att du saknar mig när du ändå inte hör av dig.
Säg inte förlåt och be mig att förlåta dig. Visa istället att jag kan lita på dig och att det inte händer igen.
Säg inte att du älskar mig när du ändå sen lämnar mig för någon annan.

Ge mig en sårande sanning istället för en dålig lögn.
Finns där för mig när jag ber dig och inte ber dig. Gör det om du vill varra min vän.
Dela dina tankar och känslor med mig. Låt mig få veta vem du är.
Va den som hör dig och fråga om vi kan ses. Låt mig inte jaga dig.

Framför allt, gör allt på riktigt eller skit it och bli inte min vän från första början.


Fint ordspårk.


Det du söker men inte finner.

Dom här andetagen är tunga att andas. Ögonen är svåra att hålla öppna och det gör ont. Det gör ont hela tiden att veta att man måste orka. Orka för alla andra. Man kan inte sluta le och vara trevlig. Kämpa från morgon till kväll. Man blir så trött, man är så ensam i sina tankar. Så hjälplös och ensam. Men nån dag när du slutat söka efter den perfekta lyckan kommer allt bli ett slut. Den dagen då du kommer ihåg att ta hand om dig själv kommer göra att allt faller på plats och den dagen då slutar oroa dig för minsta lilla och istället bara låter dagarna gå så kommer dina problem va så pass små att andetagen blir lättare att andas. Tid är det du har och det är den tid du ska ta vara på.


I min tid står livet still

Fem dagar i veckan, måndag till fredag, samma tid kom samma man in och åt här. Han beställde alltid olika rätter och ibland tog han bara en fika. Han satte sig alltid ner vid samma bord. Åt långsamt och kollade ut genom fönstret. Han brukar både se olycklig och glad ut på samma gång. Ibland läste han tidningen med.

 

I två månader har jag fått ta emot hans beställningar. Jag blir alltid lika nervös när han kommer fram och beställer, jag blir alltid så nervös av att möta hans blick. Hans blick känns så spännande, det känns som att den mannen bär på så mycket, genom hans blick blir jag så nyfiken på hans liv. Han pratar alltid tydligt och vänligt, ler alltid och ger mycket i dricks. Han är ofta fint klädd, inte så att han går i kostym, utan mer att han klär sig som en kändis, ja ni vet som en hollywod stjärna?  Fast hans kläder är nog mer enkla och billig, men snygga. Han har ju en snygg kropp att bära upp dem på också.

 

Av att sitta och fundera över det här börjar jag undrar vad jag håller på med? Varför bry sig om en okänd man? Han gillade väl bara vår mat och jobbade i närheten? Billig va den ju med. Så varför ska man då gå till andra matställen om man hittat något som funkar? Men hur mycket jag en försökte sluta tänka på den här mannen denna söndag kväll så kunde jag inte sluta undra vem han var. Han var säkert inte singel. Inte för jag behövde bry mig om det. Men ändå han va ju så snygg. Kan man vara kär i en man som man endast känner genom utseendet? Men inte va jag kär honom. Eller va det de jag hade blivit?

 

Det natten drömde jag om honom. Den snygga och trevliga hemliga mannen.

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!