Som alltid är det mycket jag vill men någon stanns måste man ju börja?  Jag vet inte hur jag ska göra. för det kommer dröja så länge innan jag har råd med egen lägehet, och just nu önskar jag att min bror kunde bo här i närheten så jag kunde springa hem till han. Leka med ungarna äta deras goda mat, få hjälp med läxorna och råd med alla förvirrande saker jag vill ha svar på, för här jag är nu, här krossas bara alla nya drömmar jag bygger upp. Jag förlåter om och om igen, fast att det inte hjälper. Jag saknar min bror, det tog nästan jävla 18 år innan vi började komma förens! Men den dagen då jag skrev allt jag kände till honom lr inte allt men mycket ,det va då det öpppndes mellan oss. För första gången istället för att skrika hatord, kunde han säga, syrran jag älskar dig fattar du inte det! För första gången kunde han sen vilket jävla svin jag bor med att det inte är jag som leker utan att jag faktiskt försöker, tyvär kan inte socialen se det, utan det är mitt fel. Sånt är inte kul att höra men vad ska man göra? Jag ska ialf prata med syv snart ialf efter höstlovet, kanske jag kan fortsätta plugga i nyköping efter studenten, kanske jag äntligen kan få göra det jag vill, utan alla hinder, man måste ju kämpa för det man vill ha, även fast det går åt skogen 105757585757575 miljoner gånger.

Nu ska jag plugga sönder huvudet med naturkunskap, puss på er anndra <3